The Villainess 2017

Inledningsscenen är en tio minuter lång ultravåldsorgie filmad med subjektiv kamera, en bildligt och bokstavligt talat halsbrytande - mest halssprättande, faktiskt - symfoni som i en enda långtagning cirklar i åttor runt de flesta samtida actionfilmer. Sydkoreanska regissören Byung-gil Jung passar till och med på att slänga in en blinkning till nationalklassikern "Old Boy" (2003) vansinnet. Ribban är därmed placerad någonstans långt uppe i stratosfären.

Den av allt att döma timide Byung-gil Jung, som presenterar sin film på plats genom att mumlande tacka oss i publiken för att vi försakar Sveriges VM-kval till förmån för hans skapelse, briljerar med frenetisk elegans så fort det ska slåss med svärd på motorcyklar eller massavrättas kostymklädda skurkar på kreativa sätt.

Han är mer bekväm när det kommer till själva historieberättandet, även om ansträngningar görs för att att maskera detta faktum genom en besinningslöst uppluckrad kronologi och absurda storyvändningar. Under den tekniska briljansen, och det förtjänar att upprepas att slagsmålsscenerna verkligen är raffinerade bortom alla rimliga gränser, är "The Villainess" nämligen ingenting mer än ett föga originellt hopkok av "Kill Bill" (2003) och "Nikita" (1990)/"Kodnamn Nina" (1993).

Sook-hee (Ok-bin Kim) rekryteras motvilligt av en rikstäckande lönnmördarorganisation som tränar upp henne till en akrobatisk dödsmaskin. Hennes egen agenda går samtidigt ut på att hämnas mannen som tog livet av hennes pappa, i en flashbacksekvens som för övrigt är en karbonkopia av scenen i "Kill Bill" där Lucy Lius rollfigur råkar ut för samma sak. Det tillstöter även komplikationer i form av olika män som förälskar sig i alternativt försöker ta kål på henne, ibland samtidigt.

Det är ångestvrål, blod och tårar, en tragisk hjältinna som får mer stryk av ödet än Job och hela tiden reser sig på stapplande ben för att fortsätta sparka röv mot omöjliga odds.

Ändå blir det egentligen bara rörande när Sook-hees treåriga, bedårande dotter är i bild. Och det har ju mer med casting (de flesta treåringar besitter denna kvalitet) än kreativa manuslösningar att göra.

Sammantaget har "The Villainess" inte något mer att tillföra hämndfilmen än en hantverksskicklighet som stundtals tycks kunna omförhandla fysikens lagar. I denna specifika genre är å andra sidan just det hårdvaluta, och väger man in faktorer som atmosfär och en viss kapacitet att överraska kompliceras bilden.

Inte så att fripass ska utdelas bara för att en film excellerar på ett område samtidigt som den misslyckas med mycket annat - mera något i stil med att det osynliga kontraktet med publiken stipulerar en viss tålmodighet vad gäller ödesmättade repliker och dito hämndmotiv i det här fallet. Stora delar av handlingen borde ha behandlats med en motorsåg tidigt i processen, själva titeln är obegriplig sett till vad som utspelar sig på duken, allt som allt en ojämn historia, visst.

I all sin icke-cerebrala, skamlöst sentimentala, minutiöst koreograferade och bloddrypande prakt envisas ändå "The Villainess" med att inte bli avskriven som ett ytligt spektakel. Nog är det ett ytligt spektakel, alltid. Men inte avskrivas.

Analys i all ära, ibland räcker det med ett tio minuter långt knivslagsmål där kameran snurrar runt i infernot som en geting med galna ko-sjukan. Utan ett enda klipp.