The Two Faces of January (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Thriller om en bedragare, hans fru och en främling som tillsammans försöker fly undan polisen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE TWO FACES OF JANUARY

Det doftar Hitchcock
Manusförfattaren bakom ”Drive” – Hossein Amini – både skriver och regisserar denna njutbara Patricia Highsmith-adaption som förför med sin skönhet och stil. Skådespelet är på topp och mystiken för tankarna till Alfred Hitchcock. Till hans mästerliga nivå når den dock inte, men den gör ett lysande försök.
Året är 1962 och den skickliga bedragaren Chester MacFarland (Viggo Mortensen) och hans fru Colette (Kirsten Dunst) befinner sig i Aten där de semestrar och säljer illusionen om det perfekta amerikanska paret. Den enda som genomskådar deras välpolerade fasad är guiden Rydal (Oscar Isaac) som likt Chester håller på med en del svindlerier. Tack vare att han är omtyckt av Colette tar han sig närmare och närmare det hemlighetsfulla paret, på både gott och ont. Han råkar nämligen befinna sig i deras sällskap just när en privatdetektiv dyker upp på deras hotell, anställd av några av de många människor som Chester ruinerat med sina investeringsbluffar. Ett antal drinkar, en laddad revolver och ett olyckligt dödsfall senare befinner de sig alla på flykt från myndigheterna, sammankopplade för all framtid.



Det som följer är precis så härligt Patricia Highsmith-präglat som man kan ana och Amini vet precis hur han med endast 96 minuters speltid till förfogande ska inkapsla känslan av hennes säregna skrivande. Hennes moraliskt omöjliga antihjältar är alltid lika spännande att beskåda, och visst får man en del Tom Ripley-vibbar när Mortensens Chester glider runt i glassiga och europeiska miljöer med lagen lurandes runt hörnet. Trots att man känner att allt inte står rätt till och att något fruktansvärt väntar förförs man av all prakt. 

Spänningens mästare Alfred Hitchcock var ett fan av Highsmith – hans film ”Främlingar på tåg” (1951) är en filmatisering av hennes bok med samma namn – och det är inte det minsta svårt att förstå varför. Deras gemensamma intresse för den här typen av komplexa berättelser med oväntade vändningar och ”ordinära” människor i extraordinära situationer är något som Amini spinner vidare på. ”The Two Faces of January” känns nämligen på många sätt som Highsmiths och Hitchcocks kärleksbarn, den förstnämndas berättande kombinerat med den sistnämndas känsla för spänning och visuell elegans. Att Alberto Iglesias musik låter som Bernard Herrmann light kan inte heller vara någon slump. 


Dessa aspekter gör att filmen blir helt audiovisuellt oemotståndlig. Mortensen, Dunst och Isaac har aldrig varit snyggare och Grekland har aldrig varit vackrare. Fotografen Marcel Zyskind smeker miljöerna, kostymerna och dekorerna med kameran på nästan porrigt vis och det är omöjligt att slita blicken från de bilder som linsen fångar. All yta och skönhet sätts i effektiv konstrast med den onda bråda död som berättelsen bjuder på, och filmen tycks bli mörkare och mörkare rent visuellt i takt med handlingens progression. Kanske är det bara vi i publiken som påverkas mentalt, men det fungerar. 



Sen kommer vi till filmens allra mest vitala del, och den stavas Viggo Mortensen. Få har den oerhörda intensiteten och inlevelsen som han har, det är nästan så att jag skulle vilja placera honom i samma ärofyllda kategori som Daniel Day-Lewis. Kirsten Dunst och Oscar Isaac är också riktigt bra men hamnar ändå i skuggan av denna gigant som fullkomligt sveper fältet med sin enorma närvaro. Sen älskade jag verkligen hur Amini – med Highsmith i grunden, givetvis – skiftar fokus mellan karaktärerna, och hur tre sorters relationer växer fram och kolliderar med varandra. Först är det den mellan det gifta paret MacFarland som står i centrum, sen byggs det på med den glödande relationen mellan Colette och Rydal. Den tredje är den obehagliga far/son-dymaniken mellan Chester och Rydal som hela tiden gör sig påmind i bakgrunden.



Trots alla dessa rosor blev betygssättningen ändå lite vacklande, då all den spännande karaktärspsykologin, de starka skådespelarprestationerna och den visuella ljuvligheten balanserar på en story i det tunnaste laget. Det håller, men med vissa sprickor lite här och där. Filmen verkar ofta sträva efter komplexitet i samma klass som ”The Talented Mr. Ripley” (1999) eller ”Mannen som visste för mycket” (1956), men den når inte riktigt dit. Hur som helst förblir helhetsintrycket mycket positivt, och den starka finalen befäster fyran.

"The Two Faces of January" visas på Stockholms filmfestival 2014.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
mickemetal
En Patricia Highsmith thriller utan Tom Ripley. Saknade Tom Ripley!

Veckans populära filmer

Visa fler