The Skeleton Key (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En ung kvinna spelad av Kate Hudson, är inneboende sjuksköterska hos ett gammal par i New Orleans för att ta hand om den döende mannen. Hon hör mystiska ljud och misstänker att allt inte står rätt till i det gamla huset de bor i. Vad finns egentligen i rummet på vinden? Och kan den gamle mannens förlamning ha något med voodoo att göra? En dag får hon fatt i en passernyckel...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE SKELETON KEY

Smaklös voodoo-soppa

”Skeleton Key” var förmodligen tänkt att bli en subtil psykologisk skräckis i stil med ”The Others” och ”Rosemarys Baby". Här finns inga galna yxmördare men väl spöken – som ger sig på blonda hjältinnan Kate Hudson. Hennes helylle sjuksköterska Caroline har pga missriktade skuldkänslor bestämt sig för att vårda den sjuke gamlingen Ben (John Hurt) i New Orleans träskmarker efter att ha läst en annons som hans fru, Violet (Gena Rowlands) satt i tidningen. Trakten är som sig bör främmande och olycksbådande. Mörka skjul, ominösa klängväxter, ett kompakt mörker inomhus och bisarra mumieliknande kvinnor utan pupiller utgör en normal del av vardagen. Att Kate Hudsons 25-åriga partypingla med sin svaghet för klubbliv inte flydde hals över huvud efter en hastig titt på omgivningen är det största av filmens många mysterier. Mycket snart inser vår unga företagsamma hjältinna att huset hon satt sin fot i döljer en hel del hemligheter och att Ben i själva verket är livrädd för sin fru. Så länge hon får undra vad som pågår är filmen förhållandevis spännande – Rowlands gör den kärva sydstatskvinnan till perfektion och John Hurt övertygar som livrädd gamling.

I utkanterna lurar Peter Saarsgaard som sliskig advokatcharmör och agerar utfyllnad åt det smått teatraliska upplägget med sina centrala tre roller. Men det är inte skådespelarna utan de klumpiga förklaringarna till spökerierna som är filmens problem. Så snart vi inser vem som är ansvarig kastas både vett och spänning överbord. Actionscenerna är i det närmaste parodiska och voodoo-elementet används oengagerat och utan pondus. En psykologisk rysare måste vara mycket vassare än såhär för att få med sig publiken.

Rowlands kämpar tappert för att göra sin besatta södertant till en skräckinjagande gestalt men det relieftunna manuset ger henne föga underlag. På grund av regissörens undfallenhet med sitt eget material infinner sig nästan aldrig den gnista filmen kräver.

Bränner till gör det endast i den scen då Caroline på sant voodoomaner förseglar sitt rum mot fiender genom att hälla ut benmjöl framför tröskeln och spänt betraktar hur hennes arbetsgivare klarar provet. Filmen har dessutom ambitionen att ställa intressanta frågor om trons betydelse för att göra magi till faktisk verklighet, men raserar snart nog allt med sitt fåniga upplägg. Det är synd, för miljöskildringen överlag hade en lockelse av den gamla södern (tänk ”Borta med Vinden” i gothtappning). Tyvärr känns det som om den sista halvtimmen av filmen är mer oavsiktlig komedi än skräck – en så pass forcerad handling och bortsjabblad spänning kan inte ursäktas. En rejäl rysning infinner sig visserligen – vid tanken på en uppföljare.

Oskar Smulski Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler