The Love Guru 2008

Guru Pitka (Myers) lever på att lära ut livsvisdomen om självbekräftelse. Den som ska fylla oss med lika delar lycka och framgång. Livsläror som kan stavas ”Blow me” eller ”Assface” och liknande. I sin jakt på att sänka Deepak Chopra och bli världens förnämsta guru tar han på sig uppdraget att hjälpa hockeystjärnan Darren Roanoke (Romany Malco) vars fru lämnat honom för en rival, Jacques Grande (Justin Timberlake) med ett lika stort ego som snabel mellan benen. På så sätt kommer han nå sitt övergripande mål om att få gästa Oprah.

Någon brist på obalanserade komedier råder inte inom filmvärlden, tyvärr kan tilläggas. Hollywood har ivrigt tagit till sig av snabbmatskedjornas ”extra allt”-devis, antingen för mycket av det ena eller det andra eller helt enkelt för mycket av alltihop. Någon måtta verkar det i alla fall inte finnas och ”The Love Guru” är inget undantag.

Här har mer än sneglats på de smått mytomspunna Bollywood-musikalerna. Mer simpelt uttryckt har det försökts sno ett helt koncept som i amerikanska händer gör sig allt annat än bra. Karaktären guru Pitka som Myers säger sig ha arbetat med i åratal syns inte till, antagligen hade han behövt några extra årtionden till att mogna. Istället är det en översminkad, skäggig och kaftanutklädd typ som är lika irriterande som tråkig. ”The Love Guru” lider följdaktligen av en vakuumliknande brist på regiarbete där Mike Myers och hans gelikar går bärsärkargång i dålig humor. Det är slätstruket, själlöst och en faslig studie i hur en komedi inte ska se ut. En ovärdig men förhoppningsvis effektiv punkt på en alltför lång karriär.

Sökandet på synonymer för hur dålig ”The Love Guru” faktiskt är blir i slutändan för svår även för mig. Föga förvånande är att protesterna blivit så skarpa mot smörjan som Paramount plockat upp ur närmsta kloak och nu pumpar ut i biograferna. Maningen till bojkott är redan här och går det annat än att instämma? Inte ens popcornpengar borde slösas på den här patetiska ursäkten till komedi. Den enda som verkar finns någon sorts nöje i det hela är antagligen Myers själv som filmen igenom drar dåliga slapsticks och småskrattar åt sig själv. Men medan vi andra får nöja oss med efterföljderna av överstimulerade kräkreflexer kan vår guru-wannabe checka in ett antal lax på närmsta bank. Orättvist? Oändligt.