The Invisible Woman 2013

Visst borde det vara intressant att porträttera vad Charles Dickens egentligen hade för sig, speciellt när det gäller något så raffinerat som den unga älskarinna han lämnade hustrun för. "The Invisible Woman" bygger på en bok av Claire Tomalin, och även om det råder osäkerhet om en del detaljer så aspirerar berättelsen på sanningen.

Men även om här finns fint skådespeleri och verklighetstroget återskapta 1800-talsmiljöer så saknas den ångande passionen som skulle få denna film att lyfta sig ur sin mossighet. Istället känns det på gränsen till gubbsjukt, vilket säkert inte var särskilt långt från sanningen det heller.

Vi får först möta lärarinnan Nelly (Felicity Jones, "Like Crazy") i nutid, vilket är år 1883. Hon bär helt klart på en tung börda, något från hennes förflutna som hon inte kan skaka av sig. Vi kastas sedan tillbaka till "några år tidigare" - jag skulle vilja kalla det mer än några år eftersom Dickens mötte Nelly (eller Ellen som hon hette) hela 26 år tidigare, år 1857.

Nelly tillhörde en familj med skådespelerskor, både mamman och systrarna gjorde karriär på teatern. Något många kanske inte känner till är att Charles Dickens inte bara var författare utan även framförde sina texter på ett så medryckande sätt att även han betraktades som en van scenperson. Dickens möter Nellys familj i Manchester och medan den unga skådespelerskan självklart ser upp till den respekterade författaren och hans verk, tar det inte lång tid innan han visar henne mer uppmärksamhet än vad som passar sig för en gift man.

Men Nellys mamma, Frances (Kristin Scott Thomas) är en praktisk kvinna. Trots att dotterns rykte står på spel ser hon möjligheterna för henne att bli omhändertagen av den framgångsrike äldre mannen. Nellys utsikter som skådespelerska är nämligen inte särskilt ljusa eftersom hon faktiskt saknar talang.

Det som framför allt ligger filmen till last är att det saknas kemi mellan de två huvudkaraktärerna. Vi får aldrig någon förklaring till vad som gör relationen så speciell, utan anledningarna känns alltför banala och självklara. Hon är ung och söt och han är berömd och framgångsrik, och har dessutom slutat känna något för den alldagliga och något överviktiga hustrun, Catherine (Joanna Scanlan, "Flicka med pärlörhänge"). Gäsp!

Charles Dickens visar inga skrupler över att lämna Catherine och deras 10 gemensamma barn på ett mycket offentligt sätt. Det känns brutalt och får en knappast att sympatisera med honom. Men här finns faktiskt filmens finaste ljusglimtar. För istället för att låta Catherine vara den bleka karaktär som den försmådda hustrun ofta blir så är det henne framför alla andra som vi känner med, och önskar väl. I sina få scener lyckas hon verkligen bygga en mänsklig karaktär som känner makens svek på det djupaste sättet.

Visst går det självklart att se det svåra i Nellys situation också. Överhuvud taget att vara kvinna på den tiden begränsade livsvalen som kunde göras ganska kraftigt, men historien hade tjänat på att gå lite mer på djupet med detta.

Det går inte att hävda att "The Invisible Woman" är en dålig film. Den är välproducerad, välspelad och hyggligt regisserad av Ralph Fiennes själv. Speciellt är uppbyggnadet av de engelska miljöerna samt smink och garderob övertygande. Men det blir bara duktigt, och aldrig något vi egentligen bryr oss särskilt mycket om.