The Green Inferno (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Några studenter från New York åker till Amazonas för att rädda en utdöende stam. Dessvärre kraschlandar de i djungeln och blir tillfångatagna och tas som gisslan av samma stam de skulle rädda.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE GREEN INFERNO

Splatter med ett budskap
Precis som Eli Roths övriga filmer så blev den här kannibalskräckisen lite oförtjänt sågad. Men även här finns duglig kombination av splatter och skräck även om miljöbudskapet kanske inte går hela vägen hem.
Eli Roth har gjort en film om miljöaktivism och situationen i Amazonas regnskogar! Vad är oddsen? Men lugn bara, den som väntar på något gott… Så snart våra hjältar träffar på filmens kannibalstam så sparar man inte på avslitna kroppsdelar, lemlästningar och frosseri i blod och plågsam död.

Stackars Roth. Han lever för sin förkärlek till gammal, nostalgisk B-skräck men lyckas inte till skillnad från vännerna Quentin Tarantino och Robert Rodriguez riktigt injicera det lika subtilt i sina verk. Denna hans fjärde/femte (beroende på hur man räknar premiärer) film som regissör är minst lika sågad som hans andra.

Det är dock inte riktigt rättvist. Här är han så inspirerad av italienska kannibalfilmer från 80-talet, främst ”Cannibal Holacaust”, att de till och med nämns i eftertexterna. Trots ett kanske något pretentiöst budskap om vikten av att offra sig för ett ädelt syfte – i detta fall miljön – så är det först och främst en splatterfilm vi talar om.

Folk (läs: kritiker) som klagar på vältrandet i våld, blod och tortyr bör ha lärt sig vad de kan vänta sig av en Eli Roth-film vid det här laget. Precis som i de överlägsna ”Cabin Fever” och ”Hostel” finns här obligatoriska stråk av skräck och terror i kombination med slafset. Eftersom vi tvingas bevittna kannibaloffrens fruktansvärda öden så kan vi relatera till de levande stackarna som sitter fängslade i en bur.

En traditionell skräckfilm på gott och ont. Imponerande splattereffekter, skrämmande monster med en mänsklig sida, spänning och twistar för att balansera våldet samt en bisarrt svart humor (kannibaler med ”munchies” måste vara en första). Men i viss mån offras även karaktärerna (inte bara bokstavligen) då de hamnar i skuggan av allt våld. Lorenza Izzo (fru Roth) övertygar inte lika mycket här som när hon spelade psykopat i makens i övrigt bäst glömda ”Knock Knock”.

”The Green Inferno” lär troligen inte uppnå samma kultstatus som ”Cannibal Holacaust” eller någon av dess likar. Men som kannibalfilm med rejäl dos splatter går den hem så länge man inte är ute efter att analysera dess budskap, eller fåniga slut. Och som bonus får vi se vad som hände med ”Spy Kids”-ungen Daryl Sabara…
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
JL
Tro det eller ej, men det här är nog Roths absolut sämsta film. Amatörmässigt på alla plan.
Wugllabang
En riktigt dålig film på alla plan, konceptet och temat skulle lätt kunna bli någonting riktigt intensivt och spännande i rätt händer, men Eli Roth verkar ha fått sin estetiska inspiration från halvdassiga amatörskräckfilmer på youtube. Filmen är hiskeligt ful och har ett sterilt digitalt fotoarbete som för tankarna till kassa tv-filmer på SVT, karaktärerna är plastiga som fan för det mesta, och när dom blir sönderköttade till små kotletter så blir jag varken glad eller ledsen. Dock så har filmen visa moments som är så kopiöst efterblivna att jag asgarvade flera gånger, som när en viss karaktär börjar spontanrunka offentligt för att dämpa stressen, eller när en annan karaktär i ett helt onödigt segment får "Mentos+Cola light"-sprutdiarré och hennes intensiva bajsande behandlas som någon smaklös hybrid mellan jumpscare-chockeffekt samt något dysfunktionellt försök till comic-relief. Stämningen är totalt obalanserad och den känns ibland som "Eden Lake" och ibland som "Scary Movie", det blir nån slags muterad parodi/hyllning på en redan diffus och oseriös filmgenre och det märks att Roth mest gjort denna filmen för att runka av sin egna nördighet och ejakulera ut träiga referenser samt uddlösa hyllningar. Någon ambition om att göra en genuint bra film finns det inga spår, och resultatet blir en hög med återvunnet skit som legat och möglat sen mitten av 80-talet. 

1/5.

Veckans populära filmer

Visa fler