The Good Heart (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Lucas lever i samhällets utkant och bor i en kartong under motorvägen. Jacques driver en nedsliten bar och har inte många stamgäster kvar på grund av sitt ogästvänliga sätt. Deras vägar korsas på ett sjukhus där de hamnar av olika anledningar. En udda vänskap uppstår och livet tar en oväntad vändning för dem båda.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE GOOD HEART

Halvhjärtat ögongodis
"The Good Heart" vill vara både svart komedi, existentiellt drama och moralfilosofiskt tankeväckande. Under den ljuvligt sträva ytan lyckas den inte fullt ut med något av det, och då hjälper inte en aldrig så plågad och tjurig Brian Cox.

Den vresige och världsfrånvände barägaren Jacques (Brian Cox) jobbar hårt på en sjätte hjärtattack. Att det snart kan vara dags att kila vidare stör honom egentligen inte på något principiellt plan - gubben avskyr både människor och livet i största allmänhet - men han upplever det som bekymmersamt att hans älskade bar sannolikt kommer att gå i graven med honom. En av hörnstenarna i den annars gränslöst cyniske Jacques livsfilosofi är nämligen att en "bar aldrig stänger" (att denna idealistiska princip går stick i stäv mot vad han anser vara etablissemangets primära funktion, "att krossa människor", är något som tittaren helt enkelt får acceptera).

Han företar sig hur som helst att träna upp den unge och vad det verkar svagbegåvade uteliggaren Lucas (Paul Dano), som just återhämtar sig från ett misslyckat men seriöst självmordsförsök, till att föra hans livsarv vidare. Att de två omedelbart blir vänner eller överhuvudtaget hamnar på samma sjukhusavdelning är inte något som den isländske regissören Dagur Kári väljer att problematisera; överlag förutsätter "The Good Heart" att tittaren utan vidare accepterar en mängd ologiska sakförhållanden.

Allt rullar hur som helst på med Jacques omskolning av Lucas, från godhjärtad och timid djurvän till livsförnekande och enstörig bartender, ända till den kväll då en regnvåt fransk flygvärdinna trippar in på baren. Lucas blir förtjust - obegripligt, eftersom den ständigt "franskt" fnittrande April, som hon heter, framställs som vidrigt självisk och karaktärslös - och denna presumtiva kärleksrelation skär sig givetvis mot Jacques planer för barens och hans arvinges framtid. Dessutom sammanfattas den gamle stötens kvinnosyn bäst av honom själv i följande citat: "There are two worlds... The world of man and the world of the bitch. A bar is no place for a woman."

Upplagt för trubbel alltså. Tyvärr har luften gått ur filmen vid det här laget, och det fortsätter att pysa ända fram till eftertexterna. Och det är synd, för jag vill, in i det längsta, verkligen tycka om "The Good Heart".

Scenografin och fotot är mästerligt, de brungröna färgskalorna och de murriga, inrökta miljöerna utgör en självklar förlängning av Brian Cox ludna och osunda bartender, som morrandes lufsar omkring som en stor och vidbränd tuss med stålull och sprider dålig stämning överallt. Man tänker sig gärna att det är så här det skulle se ut om man lyckades visualisera essensen i en Charles Bukowski-roman; sjaskigt och nedgånget, ödesmättat atmosfärrikt utan att kännas överarbetat, eget och dystert men inte för stiliserat. Det är den ultimata barmiljön för förlorare, den sista viloplatsen för ett kallsvettigt och krisande manligt ego.

Men ju längre "The Good Heart" pågår, desto omöjligare blir det alltså att bortse ifrån att det manus som ska bära upp denna dekadenta och (icke-)idylliska yta är alldeles för svagt. Den hybrid av situationskomik och skruvat, svart drama som här ska mötas har misslyckats på filmdukar i USA många gånger förut, kanske är det också därför som den amerikanska kritiken på sina håll har varit extremt negativ (bland andra Roger Ebert tog ett helhetsgrepp på bandsågen i sin recension av "The Good Heart").

Nu är det inte fullt så illa, inte helt igenom uselt, men oerhört trist att konstatera att både repliker och dramaturgiska vändningar genomgående är anonyma, urvattnande och att de väldigt sällan når avsedd effekt. På ett par ställen blir det till och med ofrivillig buskisvarning, och filmens slut är rent parodiskt fånigt.

En bestående känsla av att riktning saknas infinner sig, av att manusförfattaren Kári prövar att lite på måfå slänga i än den ena, än den andra ingrediensen för att rädda sin gryta, utan att en tydlig smak får ta plats. Och när det gäller filmklichéer så menar jag att man bör vara väldigt försiktig med hur man behandlar hjärttransplantationer; här finns en "vi har sett det förr"-faktor som helt kan förstöra en films trovärdighet, nästan i klass med när en spontan applåd uppstår i en folksamling i slutet av någon romantisk komedi, på ett bröllop eller likande.

Hade bara en bråkdel av den visuella energi som finns här fått en kvalitativ motsvarighet i vad som berättas, så hade betyget seglat upp som den champagnekork som Lucas skjuter i väg varje gång April vill dricka champagne (och det vill hon hela tiden, hon är ju fransk och fnittrig). Som det nu är får man istället hoppas att Kári får hjälp med manusarbetet nästa gång, eller att han jobbar fram en berättelse och karaktärer som är värdiga den lyxiga förpackningen; extra ont gör det att två så skickliga skådespelare som Paul Dano och Brian Cox tvingas följa den här ojämnt lastade skutan ned i det grumliga djupet. Även om det alltså är snyggt när man står på stranden och tittar på.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
David Brent
Hade sjunkit tillen 6:a för mig. Var mer korrekt, sett den nu. Tyckte den var lite seg och även om skådisarna gjorde sitt bästa, så grep filmen inte tag i mig som jag hoppats. En stark tvåa kan den få, hade väntat mig mer...
MathiasL
Jo den ska ses här med :) Men upptäckte nu att mätaren hade gått ner till en 8:a för mig. :)
David Brent
En 10:a på min mätare, så den ska ses :)
Visa fler (3)

Veckans populära filmer

Visa fler