The Fall Guy 2024

Colt Seavers (Ryan Gosling) är en av branschens bästa stuntmän. Han gör alla de moment som är alldeles för farliga för den uppblåsta stjärnskådisen Tom Ryder (Aaron Taylor-Johnson), samtidigt som han har en spirande romans med filmfotografen Jody (Emily Blunt).

 

Medan kärleken blomstrar får Colt ägna sina dagar åt det bästa han vet: krascha med bilar, hoppa genom rutor, och fejkslåss. För hans del kan livet inte bli bättre. Då kommer dagen när en hemsk olycka sker på inspelningen, och han blir allvarligt skadad. Olyckan gör också att kärleken mellan Colt och Jody får ett abrupt slut, eftersom Colt väljer att försvinna ur hennes liv, och även från hela filmbranschen.

 

18 månader senare får Colt ett samtal från sin gamla producent Gail (Hannah Waddingham): Jody har avancerat från fotograf och regisserar nu en stor sci-fi-actionrulle i Australien, något hon drömt om att få göra länge. Enligt Gail vill Jody att han ska komma dit och jobba igen, precis som i gamla goda tider.

 

Det visar sig dock snabbt att så inte är fallet, snarare tvärtom. Missförståndet är medvetet orkestrerat av Gail, eftersom den ordinarie stuntmannen saknas och snabbt behövde ersättas. Även om en stuntman alltid kan bytas ut blir situationen ytterst komplicerad när Colt får veta att filmens stjärna Tom Ryder också är spårlöst försvunnen. Utan honom: ingen film. Ingen film: ingen karriär för Jody. För att återupprätta sig i Jodys ögon ger sig Colt i kast med uppdraget att leta rätt på Ryder.

 

Förlagan till filmen är 80-talsserien “Stuntmannen”, där handlingen kretsade kring samma huvudkaraktär vi möter nu. I regissörsstolen för filmadaptionen sitter den före detta stuntkoordinatorn David Leitch, som haft framgångar med att regissera bland annat “Deadpool 2” (2018) och “Bullet Train” (2022).

 

Givet filmens tema och hans egen bakgrund i stuntvärlden innehåller “The Fall Guy” massiva mängder stunts. Det hoppas, klättras, kastas, sprängs, flygs, körs, kraschas och slåss så det står härliga till. Scenerna som saknar stunts är få, vilket ger hela filmen en ständig känsla av överdåd. För stuntsen är genomgående riktigt snygga, halsbrytande, och spektakulära - och den som gillar bilaction har ett nytt världsrekord för antal rullningar att se fram emot.

 

Men frånsett allt det välkoreograferade våldet tickar det på tomgång. Manuset har en del övrigt att önska och även om Gosling och Blunt har ett bra samarbete finns det ingen gnista dem emellan. Att filmen är gjord som en stor kärleksförklaring till de storartade actionfilmerna från 80-talet ligger mig varmt om hjärtat i teorin. I praktiken blir det dock ett problem, då självsäkert levererade oneliners och orealistiska plotlines funkar fint i fyrtio-ish år gamla filmer, men oftast inte idag. Och inte här.

 

Därmed inte sagt att “The Fall Guy” inte är värd publikens tid. Den som vill se Ryan Gosling (nåja, givetvis är det en stuntman egentligen) hoppa till flygande helikoptrar, slåss med champagneflaskor, glida bakom bilar i centrala Sydney och mycket annat svulstigt har en riktigt fest att se fram emot. Som helhet är det här dock en film som är lätt att se och lätt att glömma.

 

Underhållande, men inte mycket mer än så.