The Death of Stalin 2017

Satirmästaren Armando Iannucci som gett oss HBO-serien “Veep”, BBC-serien “The Thick of it” och den Oscarsnominerade politiska komedin “In the Loop” är tillbaka med ännu en skruvad svart satir från maktens korridorer. Den här gången besöker vi Kreml bakom järnridåer och stängda dörrar för en högst egen tolkning av det absurt nervösa maktspelet bland ryggradslösa maktgalningar som följde efter diktator Joseph Stalins bortgång 1953, allt är löst baserat på en fransk grafisk novell av Fabien Nury och Thierry Robin.

 

Svek, lögner och rävspel bland korkade människor med för mycket makt är Armando Iannuccis specialitet och vilken spelplan kan då vara mer passande än Sovjettidens KGB-övervakade Moskva, där befälhavarnas medaljer knappt rymdes på uniformerna samtidigt som paranoian var total då minsta felsägning kunde betyda en kula i huvudet.

 

"The Death of Stalin" utspelar sig i maktvakuumet som uppstår efter Stalins stroke där ett ärelystet, dysfunktionellt gäng ”stabila genier” slåss om tronföljden, samtidigt som det knappt finns en läkare kvar i Moskva för att bekräfta diktatorns död då alla har fått en enkelbiljett till Gulag. Vi får följa Kremls innersta krets tassa försiktigt på tå inför varandra i klena försök att behålla både livet och så mycket som möjligt av äran och makten.

 

Steve Buscemi är suverän som en nervig Nikita Khrushchev, Jason Isaacs härligt pompös som armégeneral Zhukov och Jeffrey Tambor, förträffligt fånig som en vilsen och sorgsen Georgy Malenkov. Alla har de behållit sina brittiska och amerikanska accenter, vilket förvisso ger ett lätt teatralt intryck men samtidigt stärker parallellerna till dagens småaktiga maktkamper i både Washington och London. För det är snarare den ynkliga politiska rasen än den just specifikt den ryska sorten som Iannucci hänger ut här, även om Kremls pompösa vaktparader och kristallkronor är en härligt pompör kuliss för det tramsiga maktspelet.

 

I sina starkaste stunder är ”The Death of Stalin” tonmässigt bajonettskarp med humor lika ljuvligt svart som den ryska kaviaren och en lekfull brittisk fånighet som minner om Monty Python-gängets storhetsdagar. Synd bara att Iannuccis politiska dans inte utförs med samma precision som den ryska baletten, för den här dödsdansen är tyvärr alldeles för ojämn och flaxig.

 

Överdrifterna är för stora, improvisationerna och spelet för spretigt. Det är istället i de mest nedtonade stunderna som satiren får skärpa, som i öppningsscenen där Paddy Considine spelar en stackars radiochef som, med svett i pannan får ett samtal från Stalin själv som begär en inspelning av kvällens livekonsert - som såklart aldrig spelades in och nu snabbt måste återskapas i detalj. "Oroa er inte, ingen kommer bli dödad!", utbrister Considine till orkestern med osäker röst. Trots stunder av briljans når ”The Death of Stalin” aldrig upp till ”In The Loop”-nivåer på skrattmätaren, men Iannucci visar än en gång att han är svårslagen när det kommer till att locka fram skratt i de gråaste av miljöer.