The Boat That Rocked 2009

Drama Komedi Musik
Storbritannien
130 MIN
Engelska
The Boat That Rocked poster

Synopsis

Efter att Carl relegerats från skolan skickar hans mor honom till sin gudfar Quentin för att få honom på rätt spår igen. Men Quentin är chef på piratradiostationen Radio Rock, som sänder från en båt mitt ute i Nordsjön och är befolkad av en eklektisk, excentrisk grupp av rock & roll-DJ:er. Gänget leds av The Count, en stor och gapig amerikan som är kung över radiovågorna och lever för musiken.
Ditt betyg
3.3 av 594 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
The Boat That Rocked (Pirate Radio)
Biopremiär
17 april 2009
DVD-premiär
26 augusti 2009
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
United International Pictures
Ålder
7 år
Längd

Recensent

Oskar Smulski

11 april 2009 | 00:01

Ett skepp lastat med glädje och galenskap

Ett dreamteam skådisar ombord på ett skepp lastat med glädje och galenskap. Sättningen och kläderna är sköna, replikerna och tajmingen himmelska. Curtis anarkistiska radiopirater är omöjliga att inte falla för.

Du kan snegla åt vilket håll som helst inom den brittisk humor och Richard Curtis har haft sitt finger med i spelet; han skrev manus till Bridget Jones Diary, samarbetade med Rowan Atkinson i ”Blackadder” och försåg kultiga komediserien Comic Relief (den med ”I aint bovvered” Catherine Tate) med roliga repliker. Men mest känd är den Oxfordutbildade nyzeeländaren för att ha skrivit ”Love actually” och Hugh Grantsuccérna ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill”.

Det är lätt att tro att en man som ägnat så mycket tid åt att romantisera den grå brittiska vardagen till oigenkännlighet – själv säger han att han hellre vill ägna sig åt att skildra vänskap och kärlek än mörker – fluffar till sin regidebut till en söt marängsufflé. Men ”The Boat That Rocked” överraskar. Visserligen är historien (som är vagt baserad på verkliga radiopirater som sände genom etern under slutet av 60-talet) spetsad med en hejdlös komedi med en bunt osannolika original. Men samtidigt är en coming of age-historia som kretsar kring 18-årige Carls sökande efter en far. När hans mamma överlämnar honom en sommar till en bunt radiojockeys som sänder rockmusik från ett skepp anar han att hans okände pappa finns ombord.

Radiopiraterna tar in Carl under sina anarkistiska vingar och lär honom allt han behöver veta om att kröka, röka på och bli av med oskulden – något som ter sig mer än lockande när den jämnåriga Desiree bjuds ombord. Men politiska krafter på andra sidan vattnet förhåller sig mer skeptiskt till sedelös rockmusik. Den konservative ministern Dormandy vilar inte förrän den sista radiovågen från havet kvävts till intet. Med hejduken Twatt(!) och en orubblig tro på att underhållning undergräver den allmänna moralen, sätter han en djävulsk plan i verket…

Det är en samling sköna karaktärer som Curtis samlar ihop - skådespelare som suger i sig sina rollkaraktärers humoristiska potential ändå till märgen men fortfarande förmår ge dem dramatiska dimensioner. Den vanligtvis utflippade amerikanen Philip Seymour Hoffman ter sig närmast nedtonad bland denna samling vilda britter. Bill Nighy gör en härlig karikatyr av sin dandyimage och Nick Frost vältrar sig i sin frodiga ungkarlsbock. Tom Sturridge spelar sin tonåring med fingertoppskänsla och är ett klart framtidsnamn. Oefterliknelige Rhys Ifans gör jockeyn de andra tillber – en levande depraverad bild av rockmyten, som ständigt iklädd solglasögon och snajdiga pimpkostymer lägger upp bootsen på bordet och bara behöver viska lagom raspigt för att få kvinnliga fans att nå orgasm. Knappast subtilt men ett förbannat lyckat sätt att utnyttja karlns komiska talang och utstrålning.

Ännu roligare verkar ha Kenneth Branagh ha haft med sin Disneyskurk till minister. Med spända läppar spinner han fram grova förolämpningar och nedsättande kommentarer om vartannat. Hans Dormandy är en glädjedödande despot som kallar sina underställda för fula förlorare men Branaghs skicklighet gör varje vällustig intonation till obetalbar underhållning. Allvar saknas inte heller - i en fint utmejslad scen inser Carl vem av männen ombord som är hans far. Vid ett annat tillfälle utmanar Seymour Hoffmans ”The Count” Rhys Ifans kung av Rock på en pittmätningstävling som går ut på att snabbast klättra upp på båtens högsta mast trots att han är höjdrädd.

Curtis har i intervjuer hävdat att rockmusik var det bästa han visste som liten och det märks i soundtracket som inte skyggar för skönt obskyr sextiotalsrock. Den accentuerar i varje scen karaktärernas rebelliska och hjärtliga sätt att tackla livet. Det handlar om en bunt pårökta män som älskar varandras lekfulla sällskap och skivsamlingar för mycket för att någonsin växa upp. Det är grabbigt till max, nördigt och alldeles oemotståndligt på det charmiga sätt som enbart brittiska filmer kan vara.

| 11 april 2009 00:01 |