The Bikeriders 2023

Drama
USA
116 MIN
Engelska
The Bikeriders poster

Synopsis

Filmen fångar en rebellisk tid i Amerika med kultur och samhälle i förändring. Efter ett slumpmässigt möte på en lokal bar dras den viljestarka Kathy oundvikligen till Benny, den nya medlemmen i en midwestern motorcykelklubb, ledda av den hemlighetsfulla Johnny. Lik landet i stort, börjar klubben utvecklas och förvandlas från att vara en samlingsplats för lokala outsiders till en kriminell värld av våld, vilket leder till att Benny tvingas välja mellan Kathy och sin lojalitet till klubben.
Ditt betyg
3.8 av 4 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Bikeriders
Biopremiär
23 augusti 2024
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

6 juli 2024 | 15:00

Skoj på hoj på när Hollywood-hunkar blir skitiga MC-snubbar

RECENSION. ”Mud”-regissören Jeff Nichols comeback är en sevärd skildring av motorcykelklubbar på 1960-talet. Jodie Comer är filmens strålande stjärna även om berättelsen inte erbjuder mycket nytt.
Det bästa med Jeff Nichols (”Take Shelter”, ”Mud”) skildring av den stenhårda men destruktiva motorcykelkulturen på 1960-talet presenteras tidigt. Filmens berättare är nämligen berättelsens enda kvinnliga karaktär, Kathy (Jodie Comer), hustru till en av MC-ligan Vandals mest respekterade medlemmar, Benny (Austin Butler). Hon återberättar i tillbakablickar för fotostudenten Danny Lyon (Mike Faist) om hur hon träffade Benny och bevittnade ligans upp- och nedgångar.
 
Att välja Kathy som filmens protagonist och Comer som huvudrollsinnehavare är varken något feministiskt ställningstagande eller baserat på att Comer i detta sammanhang är den tveklöst starkaste spelaren. Det är tydligt att Nichols, som skrivit manus baserat på Lyons fotobok, studerat personligheterna och dynamiken hos dessa ärrade MC-snubbar.
 
Benny är den vilda, oförutsägbara rebellen med James Dean-komplex; Johnny (Tom Hardy) ledaren som ser efter sina medlemmar som familj men även beställer brutalt våld utan att blinka; Brucie (Damon Herriman, ”Once Upon a Time in Hollywood”) den lojala underhuggaren, etcetera. Det de främst har gemensamt är att de envist behåller känslorna på insidan. Kathy förklarar tidigt att Benny inte ens grät när hans egen pappa gick bort.
 
Det blir därför logiskt att inte bara filmens enda kvinnliga karaktär men även den som är utomstående blir den som serverar berättelsen. Kathys perspektiv och syn på den fruktade ligan ändras nästan konstant mellan avsmak, rädsla, fascination, acceptans, tillhörighet, irritation och avståndstagande. Därmed blir Kathy vår stadiga hjältinna som vi håller i handen när vi gör entré i denna lagom skrämmande, bullriga värld av högljudda, öldrickande machosnubbar i skinnjackor. Hon är filmens hjärta och själ, tjejen med skinn på näsan vi relaterar till när det i killarnas värld blir obekvämt så fort någon börjar prata om vad de faktiskt känner.
 
Tyvärr överger Nichols Kathys perspektiv lite för ofta för att ge oss en inblick i själva motorcykelklubbens trubbiga atmosfär. Det är naturligtvis syftet med filmen men där finns kanske inte alltför mycket intressant - eller snarare nytt - att berätta. Likt valfri gangsterrulle är lojalitet, heder och ära de starkaste teman. Ofta kan filmen upplevas som en MC-version av ”Maffiabröder” om Lorraine Braccos karaktär hade fått mer utrymme.
 
Men oavsett så är det svårt att inte gilla det här gänget som vid sidan av sin förväntade machomentalitet har tillräckligt med charm. Förutom de tröttsamt men klassiskt omotiverade slagsmålen så skildras ändå en tilltalande trevlig stämning i deras parkfester (även om brist på bestick till måltiderna gav undertecknad mindre panik).
 
Här förtjänar ändå den sevärda ensemblen uppskattning - och inte minst smink/kostym-avdelningen som (nästan) lyckas förvandla dessa välkammade Hollywood-hunkar till skitiga, svettiga grisar. Butler gör lite mer än en variation på ”Elvis” medan Hardy gör sitt bästa för att anamma Marlon Brando från såväl tidsperioden som ”Gudfadern”.
 
Underskattade namn som Herriman, Boyd Holbrook (”Logan”), Emory Cohen (”The Place Beyond the Pines”), Beau Knapp (”The Lost Symbol”) och Karl Glusman (”Reptile”) får glänsa i biroller. Poängen med att låta Norman Reedus dyka upp i en minimal roll som MC-hippe går dock förbi. Samma med Toby Wallaces (”Babyteeth”) kaxiga yngling som får en nyckelroll utan att aldrig fördjupas eller utvecklas överhuvudtaget. Alltid briljanta Michael Shannons (som medverkat i alla Nichols filmer) få scener är onekligen en tjänst till regissören.
 
Men detta är trots allt ”Killing Eve”-stjärnan Comers film där hon efter spel i skuggan av manliga motspelare i ”Free Guy” och ”The Last Duel” på riktigt får äga skärmen här. I vad jag bara kan anta kommer bli en Oscarsnominerad insats så kombinerar hon humor och glimt i ögat med dramatiskt tyngd och allvar. Rollfiguren blir så mycket mer än ”bekymrad fru” - en modern kvinna av sin tid som står upp för sig själv.
 
Nichols första långfilm sedan 2016 års ”Loving” är en intressant, välspelad titt i backspegeln till en bortglömd kultur på 1960-talet som galant återskapar tidseran. Men som så ofta med indieregissörer som får en saftig budget - denna kostade 30-40 miljoner dollar till skillnad från tidigare runt 15 - så förloras en viss känsla när produktionsvärdet ökar. Det är snyggt och polerat men känns sällan så äkta som man velat, och då hjälper inte det tillrättalagda slutet. Den är tveklöst värd en titt - men lär kanske inte inspirera till att ansluta till närmade MC-klubb.
| 6 juli 2024 15:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Bikeriders
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu