Terror på Elm Street (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En uppfräschning av skräckikonen Freddy Krueger, en seriemördare som bär en handske med fyra knivar och har den som vapen för att mörda människor i deras drömmar. När de blir mördade i drömmen dör de även i verkligheten.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: TERROR På ELM STREET

Remake med substans
Nyversionen av "Terror på Elm Street" kravlar sig upp från att vara en karbonkopia av originalet från 1984 till att faktiskt bygga ut handlingen och ge mer substans. Men som skräckfilm är den svag vad gäller en viktig detalj - den är inte särskilt läskig.

Förra året kom en remake av "Friday the 13th" så det är klart att även denna skräckklassiker från 80-talet måste få nytt liv och skrämma en ny generation. Och det är ungefär så det börjar - som en film som enbarts gjorts för att nå ut till alla de 90-talister som inte tycker det är värt att kolla gammal skåpmat, utan vill ha samma historia men i ny förpackning.

Allra första scenen är faktiskt ny med en okänd karaktär. Dean (Kellan Lutz) sitter på en diner och ber om mer kaffe, men servitrisen verkar inte höra. Han följer efter henne ut i köket där grisfötter och andra kadaverdelar kokar på spisen. Det där mardrömslika dunklet lägger sig över scenen och alla som vet vad "Terror på Elm Street" går ut på fattar att han har somnat och nu befinner sig i sin egna mardröm där Freddy Krueger - mannen med den rakbladsförsedda handen - lurar bakom varje hörn. (Den engelska titeln heter ju mer passande "Nightmare på Elm Street").

Men efter öppningsscenen som följer formulan för nyare skräckfilmer så inser alla som sett originalet att här kommer man inte bjudas på många överraskningar. De fyra ungdomarna med Nancy (Rooney Mara) i spetsen råkar ut för väldigt liknande mardrömmar (de andra har fått nya namn och spelas av  Kyle Gallner, Katie Cassidy och Thomas Dekker).

Fast upprepningen kanske är helt rätt tänkt. Uppföljare till första filmen har ju redan gjorts i massor, så ska man nu göra en "remake" ska den väl följa historien rätt noga.

Som vanligt blir det dock trist när man redan vet vad som ska hända. Men även nya tittare hade nog kunnat förutse det mesta. Det verkar vara ofrånkomligt att en viss typ av karaktärer alltid dör först medan andra klarar sig bättre.

Här, i första halvan av filmen, kommer jag dessutom på att Freddy inte är särskilt läskig. Och jag brukar skrämmas lätt - så det säger en del. Visst hoppar man till när han dyker upp, men när man verkligen får se honom i bild och höra hans brummande stämma så känner jag att "jaha, var det här allt?".

Annars var valet av Jackie Earle Haley något som höjde mina förväntningar rejält. Han är perfekt som obehaglig typ, något han visat både nyligen i "Shutter Island" och framför allt som den självförgörande pedofilen i "Little Children". När han nu som Freddy är helt täckt av smink kommer hans inte talang fram alls. Slöseri!

Men så går filmen in i sin andra halva det är nästan som om en ny manusskribent och regissör tagit vid. Vi får ett avbrott i sekvensen av mardrömmar och istället får historien utvecklas mer på djupet. Nancy inser att hennes mamma döljer något och börjar rota i det förflutna för att få reda på drömmarnas ursprung. Med hjälp av gamla foton och självklart google närmar hon sig sanningen. Är det en galnings hämnd, eller ännu värre - har hon och vännerna orsakat lidande för en oskyldig man?

I de här tillbakablickarna får vi också äntligen "njuta" av Haleys ansikte och skådespeleri. Att han tagit rollen får därmed en förklaring, även om jag önskat att mer av honom skulle fått skina igenom även i mardrömsscenerna. Hans ansikte är läskigt nog för att kräva mycket mindre mask än de ger honom.

Det finns också ett par effekter som faktiskt imponerar tillräckligt för att nämnas, speciellt den som delvis är stulen från förlagan där Nancy försöker fly men underlaget blir mjukare och kletigare och hon inte kommer någon vart. Den har här "hottats" upp en aning och funkar utmärkt.

Summan av kardemumman är att filmen hämtar sig ordentligt och även kan erbjuda något för de som sett förlagan. Speciellt om man inte kommer ihåg alla detaljer. Men förvänta er inte att skräckmomenten ska vara värre än att man glömt dem sekunden efter. Det här är ingen film som kommer få en att ängsligt se sig över axeln på vägen hem från biografen. Och jag gissar att den inte heller kommer att leda till några mardrömmar.

Bra remake men taskig skräcksmak.
Den nya versionen av Terror På Elm Street kravlar sig upp ur helvetes djupaste avgrund för att skrämma livet ur oss med vår onde vän med det brända ansiktet och den rakbladsvassa handsken. Men tyvärr som skräckfilm så saknar den en viktig detalj- den är inte läskig. Alla känner till historien om den legendariska mördaren med det brända fejset och den knivförsedda handsken som skrämde livet ur på 1900-talet. Den här nya historien börjar med en karaktär som vi aldrig fick se. Dean är på en resturang och ber om mer kaffe men servitrisen verkar inte höra honom. Då går han då till köket för att se om någon alls är där. Men då får man höra några gnisslande ljud och ett ``tjing!``. Då fattar man att man befinner ssig i en levande mardröm. Många regissörer försöker återuppliva skräckgenren med en massa klyschiga slasher-filmer som gör sig mer till åtlöje än att försöka skrämma vettet ur oss. Som alla kanske vet så har en ny version av ``Friday the 13th`` kommit ut nu och alla kan ju gissa vad den filmen går mest ut på. Men den här slashern har lyckats ganska bra men den saknar något som klassikern hade året 1984: Renodlad skräck. Med andra ord- den är inte läskig alls. Den lyckas inte bra med att skrämma oss tillräckligt för att vi ska hoppa ur våra stolar. Men tillräckligt bra för att vi ska bli äcklade av alla dödsscener då man för se några inälvor flygandes hit och dit och se blodet spruta på tv-skärmen. Det som imponerar mig mest är den modiga och snygga hjältinnan som bestämmer för att krossa den ondskefulla drömdemonen som härjar på gatorna i Elm Street. Filmen håller sig knappast till den orginella historien som vi alla fick se i Wes Craven gamla mästerverk. Mycket av det nya får man se och specialeffekterna behöver man inte oroa sig över. Regissören vill ha mer blod och mer splatter. Nykomlingen Jackie Earle Hailey spelar som Freddy och gör väldigt bra ifrån sig men efter en stund så börjar man tröttna på att höra en sån mörk och trist dialekt hela filmen. Man börjar sakna Robert Englund. Efter filmens slut börjar man tänka: Jaha, var det här allt? Visst hoppar man till när man ser hans fula nynna i skärmen men efter en stund så blir man fullständigt uttråkad. Tillbackablickarna är dock en bonus då man äntligen får veta sanningen varför Freddy dödade oskyldiga ungar. Men efter en stund så börjar man inse att det här inte stämmer. Filmen kan dock erbjuda skräckälskare mer än vad dem förväntade sig. Men jag tror inte att skräckmomenten är något värre än att man har glömt dem efter 3 sekunder. Och jag tror ingen kommer ligga vaken efter att ha sett den här filmen.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Blixt
Enligt mig är det enbart Jackie som håller den här filmen på en någorlunda vettig nivå. Själva grundidén fantastiskt och originalet är en klassiker bland skräckfilmer. Men det håller inte för en remake eller för uppföljare. Det här är en film som helt dör när man en gång vet vad själva konceptet går ut på.
JVF
Saknar originalets charm och flyt i storyn men fungerar ändå hyfsat. Välgjord och en ganska tät stämning, men ett par IQ-befriade scener och en helt misslyckad Krueger sänker betyget till en tvåa.
Nathaniel
eller tar och sätter en 2:a på den efter att ha tänkt över den lite 2/5
Visa fler (66)

Relaterade filmer