Terror på Elm Street (1984)

Glöm Jason, Chucky eller Michael Myers. Troligen ingen skräckfilmsfigur har riktigt uppnått det popkulturella fenomen som Freddy Krueger blivit. Tanken att en ansiktsärrad barnmördare med rakbladshandske skulle bli både tonårsidol såväl som leksak är aningen morbid men Wes Craven & co lyckades med sin lågbudgetfilm 1984.

Även om man inte sett någon av själva filmerna så minns alla som var barn på 1980-talet den läskiga mannen med hatt som kunde dyka upp i ens drömmar. Mycket tack vare att det (liksom idag med de flesta populära rullar) dök upp en ny film nästan varje år. De flesta uppföljarna lämnade dock inte ovanligt nog mycket att önska men originalet är fortfarande något extra.

Främst har vi, precis som i Cravens "Scream"-filmer, en hjältinna med skinn på näsan. Nancy (en sympatisk Heather Langenkamp) är inget hjälplöst våp som spenderar merparten med skrik och spring utan är typen som tar saken i egna händer när de vuxna sviker. Precis som Sigourney Weaver i "Alien" (ursprungligen skriven som en manlig karaktär) så sällar hon sig mer till hårda actionhjältar snarare än andra scream queens.

Hon är en stark motpart till den demoniske Freddy som i den första filmen är ett riktigt skrämmande monster och inte den vitsande clown han förvandlas till i senare filmer. Robert Englund blev genrens stora stjärna med rollen men har faktiskt förvånansvärt lite spelutrymme här vilket gör karaktären mer mystisk och subtil. Däremot omges han av påhittiga proteser, som ett par bisarrt långa armar eller ett skelettansikte.

Specialeffekterna är av den sorten som är härligt uppfinningsrika utan att helt stjäla showen från filmens story. Craven (som även skrivit manus) finner ständigt nya, otäcka (om än stundtals föråldrade/oavsiktligt komiska) sätt att visa hur Freddy sätter skräck i de stackars tonåringarnas drömmar. Vem minns inte pojkvännen Glens säng som exploderar av blod eller tungan i telefonen ("I'm your boyfriend now, Nancy")? Tacksamt nog är de dessutom "riktiga" effekter till skillnad från dagens datoranimeringar.

Det är en skräckfilm med ett välförtjänt kultrykte och en tillräckligt skruvad variant på slasher-genren. Man utnyttjar det intressanta upplägget med en suddig gräns mellan dröm/fantasi och verklighet väl, och lyckas samtidigt utveckla en spännande historia och intensiva scener. Trots att man sett filmen hundratals gånger så är det fortfarande aningen ruggigt när vår hjältinna besöker en mörk gränd mitt i natten, ovetande om att hon befinner sig i en mardröm.

Filmen är dock inte utan brister. Förutom att mycket av dess effekt fråntagits med åren så är såväl spel och regi på en ojämn nivå. Dramatiska dialoger påminner ofta om valfri såpopera och om någon förväntar sig storverk av en ung, debuterande Johnny Depp så tänk om - han är utan tvekan den svagaste länken här. Ett omotiverat uselt slut (som flaggar om uppföljaren) sänker också intrycket.

Men Freddy Kruegers debut är fortfarande en 80-talsklassiker som håller, om inte som våldsam, opretentiös underhållning. Kampen mellan Krueger och Nancy är fortfarande en av skräckfilmsgenrens starkaste och mest minnesvärda och samma gäller de utstuderade, blodiga morden.