Ted - För kärlekens skull 2017

Drama Biografi
Sverige
120 MIN
Svenska
Ted - För kärlekens skull poster

Synopsis

"Ted - För kärlekens skull" är filmen om Ted Gärdestad, en av Sveriges mest älskade artister och hans dramatiska, kontrastrika och alltför korta liv. 
Ditt betyg
3.4 av 146 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Ted - För kärlekens skull
Biopremiär
3 januari 2018
DVD-premiär
14 maj 2018
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Henrik Skapare

19 december 2017 | 10:00

Splittrat porträtt av en splittrad människa

Att skildra Ted Gärdestads liv och öde på film är sannerligen ingen lätt uppgift. Hannes Holm lyckas i flera avseenden – men inte där det verkligen räknas.
Sveriges perukmakare har haft mycket att göra de senaste åren. "Cornelis", "Monica Z", "Borg"… senast ut i denna kavalkad av kärleksfulla hyllningar till svenska legender och tiden de lever i är filmen om Ted Gärdestad, 16-åringen som med len röst och fina melodier slog igenom i början av 70-talet för att några år senare förlora sig själv i själsligt sökande och psykisk sjukdom. Låtarna har du knappast missat. ”Sol, vind och vatten”, ”Jag vill ha en egen måne” och ”Satellit” är några av dem.

Genretypiskt inleder Hannes Holm sin film i en tumultartad situation för att strax därefter vrida tillbaka klockan och berätta historien från början: med två unga bröder som spelar in egenhändigt hopsnickrade poplåtar i sina föräldrars tvättstuga. Att Adam Pålsson, 29 och Peter Viitanen, 37 är på tok för gamla för att spela 16-åriga Ted Gärdestad och storebrorsan Kenneth får man helt enkelt acceptera, på samma sätt som man får acceptera att Pålsson inte låter ett dugg som Ted Gärdestad när han sjunger.

Pappan (Johan Hedenberg) vill att Ted ska satsa på tennisen men brödraparet vill inte släppa musiken. Ted skriver låtarna och sjunger medan Kenneth skriver texterna. Kenneth är den ende som kan sätta ord på broderns känslor och som team är de oskiljbara. Vi får följa dem när de spelar in sina första rullband, när de drömmer om framtiden och när de knallar in på Polar Musics kontor och tar Stikkan Andersson (Jonas Karlsson) med storm. Skivkontrakt och folkparksturné i den svenska sommaren följer. Ted blir landets första riktiga flickidol och succéerna avlöser varandra. Det är soligt, varmt och kul. Vänskapen med Björn Borg och deras rivalitet – både på plan och i kärlekslivet – skildras med en stor portion humor och giftermålet med första frun Lotta Ramel (Happy Jankell) sjuder av ungdomlig glädje.

Samtidigt förstår vi tidigt att det finns någonting mer bakom fasaden. Ett mörker som smyger sig på. Först handlar det om subtila antydningar om att någonting inte är som det ska, men snart växer sig demonerna starkare. De får röster och ansikten, och blir allt svårare att stänga ute. Ted har kontakt med sina känslor, men har svårt att hitta sig själv. På 80-talet går han in i Bhagwan-sekten, klär sig i vinrött och tar namnet Swami Sangit Upasani. När han återvänder till Sverige är det i form av en plågad och nedbruten man, psykiskt sjuk, paranoid och medicinerad.

Nog är det en resa alltid – och det är sannerligen ingen lätt sådan att skildra på film. Dels på grund av Teds komplicerade personlighet, dels på grund av hans sjukdomstillstånd. Mycket står och faller med Adam Pålsson. Om hans rollprestation skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, men jag ska försöka fatta mig kort:

Adam Pålsson går verkligen in för det här med hela sitt hjärta. Orädd, öppen och uppriktig, som om han har laddat för den här rollen i hela sitt liv. Han gör det så genuint och ärligt att det är omöjligt att inte känna för honom. Med vidöppna ögon släpper han in alla som vill hänga med på resan och med sitt barnsligt naiva leende kanaliserar han åtminstone en del av den pojkaktighet som verklighetens Ted bar på. Bara en sådan sak som att han sjunger själv är värd en applåd. Med tanke på hur sammankopplad Ted Gärdestad och hans musik är med hans lena stämma hade det kunnat gå käpprätt åt pipan – men det funkar. Så mycket vilja finns det.

Samtidigt är det en rollprestation som skjuter åt precis alla håll samtidigt, spretar och svajar, tränger sig på, irriterar och tröttar ut. Konstnärlig frihet varvas med dråplig imitation och känslosamma ögonblick varvas med ofrivillig komik. Stundtals blir det så mycket skådespel, så mycket maskerad och så mycket känslor att jag i filmens slut undrar om jag har sett en film om Ted Gärdestad eller om jag har sett en film om hur Adam Pålsson spelar Ted Gärdestad. Rent intellektuellt förstår jag att det är det förstnämnda – men jag tror att många med mig kommer att ha svårt att köpa illusionen fullt ut.

Produktionsmässigt tycker jag annars att man har lyckats bra och att man skildra tidsandan, och filmens första halva bjuder på en rejäl dos 70-talsnostalgi. I periferin får vi stifta bekantskap med såväl Abba-gänget som Povel Ramel på ett sätt som känns avslappnat och kul. Enligt förtexterna ska filmen vara ganska fritt baserad på Ted Gärdestads liv, och jag tror säkert att man har tagit sig ganska stora friheter för att få till alla de konflikter, uppgångar och nedgångar som biopubliken förväntar sig av en film av den här typen. Ibland blir det dock ganska pajigt, som när Ted fastnar med snoppen i gylfen och är tvungen att åka till akuten (just det ska visserligen ha hänt på riktigt, sägs det).

Jag vill verkligen tycka om ”Ted – För kärlekens skull” mer än vad jag gör, just för att den är så uppriktig, för att intentionerna är så goda, för att historien är så intressant och för att låtmaterialet är så starkt. Men i slutändan är den lite för ojämn för att sjunga sig hela vägen in i mitt hjärta. 
| 19 december 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (9)
1
Är den här filmen ett skämt? jag önskar att den vore det. Familjen Gärdestad gestaltas som att de sammanlagt innehar ungefär samma intelligens som en katt, och smink, kostym och allting annat är jättefult gjort. Jag vet inte vad jag ska säga. De har gjort kalkon av något som är djupt och allvarligt.
Läs mer
3
Bra feelgoodfilm. Men för mig känns det märkligt att Ted, som i verkliga livet var karaktäristiskt vänsterhänt med gitarren bak och fram, helt plötsligt är högerhänt i filmen. Som om Stevie Wonder skulle gestaltas som seende i en biografi eller att Elvis var blond.
Läs mer
4
Pendlar mellan en 3a o 4a i betyg för min del. Jättebra att filmen vågar ta upp ett tungt ämne som psykisk ohälsa. Adam är grym i rollen samtidigt som man nästan hela tiden ändå tänker att han bara spelar Ted. Lite ojämnt tempo o lite brister i trovärdigheten men stundtals fantastisk o träffsäker.
Läs mer
Visa fler