Miss Americana 2020

Det som slår mig inledningsvis i dokumentären ”Taylor Swift: Miss Americana”, är att Swift i ett tidigt skede i filmen pratar om att hon måste leva upp till allas förväntningar. Ett klassisk scenario som vanligtvis visar på en konflikt mellan någon och någon annan. Problemet är bara att hon inte ger några definitiva svar på varför det är som det är.

Är det fansen? Skivbolaget? Familjen? Hon själv? Det finns säkert fog för det hon uttrycker - och man kan inte annat än skämmas åt den typen av människor som hela tiden kräver perfektion av både kropp och själ av någon annan - men man vet inte riktigt när det började.

Man vet bara att det är impregnerat i hennes psykologi. 

Problemet är kanske att hon inte får några allt för svåra frågor att besvara av personen som intervjuar henne. Det känns som om hon nästan uteslutande sköter sitt eget narrativ. Vilket får en att växelvis kännas som att man sitter och tittar på en enda lång promotionvideo för Taylor Swift.

Men, det kan vara mitt journalistiska öga som gör mig lite för cynisk. Kanske är hon en sådan empatisk och givmild hedersknyffel som hon antyder att hon är - eller i alla fall strävar efter att vara. Om så är fallet så applåderar jag henne. Men faktum kvarstår att det mest intressanta med den här dokumentären är egentligen inte Taylor Swift, utan hellre det som händer runt henne.

Dels den redogörelse av den paparazzi-mentalitet som kretsar kring medierna i USA; till exempel sättet en individ kan bli höjd till skyarna för att i nästa sekund bli smutskastad och parodierad. Och då är det inte enbart skvallertidningar och fotografer som är boven i dramat, utan också nyhetsankare, programledare, influencers och miljontals opinionsbildare - för att bara nämna några.

Det andra ämnet som är speciellt engagerande, är sättet en kvinna fortfarande verkar vara underkastad ett föråldrat patriarkat som gömmer sig bakom USA:s baner - eller hellre de övergrepp som karaktäriserar problematiken. En problematik som är övertydlig, vare sig hon är superstjärna eller inte. Och med det kommer följdfrågan: vad är det egentligen som krävs av en kvinnlig pop-ikon för att ha ett existensberättigande, och vad måste uppoffras?

Med undantag av det sistnämnda så lyfts inte dessa problem fram tillräckligt mycket.

Jag förstår dock att om man ser en dokumentär om Taylor Swift, så förväntar man sig att se en dokumentär om Taylor Swift. Men då jag inte är ett superfan själv av artisten så kan jag bara titta på filmen med objektiva ögon. Vilket gör att känslan kvarstår att halva dokumentären tar upp ämnen som engagerar och intresserad mig (även sidor hos Swift), medan andra halvan känns i stort reserverad för fans.

Men, är det inte oundvikligt att det blir så när det handlar om en popstjärna? Inte nödvändigtvis, vill jag påstå. Dramaturgi, en bra historia, och intressanta personporträtt kan nå ut till alla - även de som inte ”gillar” Taylor Swift.

Ett bra exempel på detta är musikdokumentären ”Anvil”, som skiljer sig grovt från ”Taylor Swift: Miss Americana”, men som ändå bevisar att man kan avsky en artist, men ändå älska deras historia och deras person.

Mitt utslag är följande, Swift-fans kommer att älska den här filmen. Ingen fråga om saken. Men det finns faktiskt också guldkorn att hitta om man skulle vara helt neutralt inställd till hennes musik eller stjärnstatus.

Dokumentären är inte helt oengagerande - men ändå något obalanserat, beroende på vem som tittar.

Den tar upp intressanta ämnen, något flyktigt, men ändå tydligt. Med detta får du dock en hel del pop- och countrymusik på köpet. Om det är en bra eller dålig sak, låter jag lämna obesvarad.

I slutändan så måste jag erkänna att jag har betydligt mer vördnad för Taylor Swift i slutet av dokumentären än jag hade i början. Hon utvecklas ändå till en mer genuin, och tredimensionell, individ under filmens gång - speciellt i filmens slutskede.

Och även om jag tycker det är intressantare att få ta del av allt som händer runt henne, så står faktiskt ut med de delarna av filmen som enbart handlar om henne. Den Emmy-belönade regissören Lana Wilson visar också vad hon går för. Det är snyggt klipp, bra bildspråk och en överlag behaglig rytm genom hela dokumentären.