Svensson, Svensson - I nöd och lust (2011)

Den svenskaste av sitcoms om Vivallas stoltaste brevbärare är tillbaka. Efter fyra säsonger som repriserats om och om igen, en teaterpjäs samt en långfilm som drog in bra med pengar 1997 är det nu dags igen. Åren har gått, barnen har flyttat ur huset och nu hotar Lena (Reuter) att göra detsamma. Deras långa äktenskap har börjat knaka i fogarna, TV:n har kommit dem emellan och det som skulle ha varit en mysig weekend för att fira deras 30-åriga bröllopsdag blir en sista desperat resa för att rädda parets krisande relation.

Gustav lovar Lena att han ska visa henne en annan sida av sig själv genom att varken tänka, prata eller drömma om fotboll under helgen - något som visar sig vara lättare sagt än gjort när fotbollslegenden Tommy Franzén (Peter Dalle) checkar in på herrgården. 

Saker och ting verkar mot förmodan kännas bättre för Suzanne Reuter, som faktiskt börjar se fram emot att dra på sig den gamla bröllopsdressen inför deras 30-åriga bröllopsmiddag på söndagen kl. 19. Men gissa om inte VM-laget från -76 återförenas för att spela en vänskapsmatch mot det gamla tyska laget i ortens sporthall just samma tid på söndagen. Gustav tvingas nu lista ut en klurig plan så att han både kan se matchen och rädda sitt äktenskap, en plan som inkluderar att låta Peter Dalle utge sig för att vara konstnären Lars Runke.

Förväxlingar och förvirring följer givetvis, likaså skämt om namnet Runke, scener som går ut på att Homer Simpson – nej, jag menar Gustav Svensson tittar på bakelser och dreglar vilket växlas med scener där Gustav tänker på fotboll och dreglar. Suzanne Reuters rappa käft är det enda som får mig att dra lite på mungiporna, men jag sitter mest och tycker synd om henne, Torkel och Dalle som brottas med ett hopplöst manus. 

Jag är inte säker på när det hände, men på senare år har en betydande del av den svenska filmproduktionen övergått i dessa trötta, regionalfilmens "Reine & Mimmi i fjällen"-produktioner. ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen”, ”Allt om min buske”, ”Göta Kanal”-uppföljare, eller ”Svensson, Svensson – i nöd och lust”, listan kan göras alldeles för lång. Ett filmteam spenderar nån vecka on location på något mysigt ställe utanför Trollhättan eller Luleå, plockar hem lokala filmpengar, låter skickliga skådisar läsa igenom kafferastsmanus utan omtagningar, paketerar det och säljer det som om det vore film. 

Visst vet jag att branschen är hård och oglamorös och folk har räkningar som ska betalas, men det är ingen ursäkt för att lura biopubliken betala pengar för en semesterfilm som jag tvekar på att någon annan än de själva blir gladare av att se. Pengabrist är långt ifrån synonymt med dålig film, jag har spenderat veckan på Lunds Fantastiska Filmfestival och avnjutit filmer som den storslagna sci-fi-rullen ”Love” och apsnygga kärlekshistorien ”Bellflower”, båda har producerats för kaffepengar ("Bellflower" kostade hundratusen kronor) som använts kreativt till att skapa snygg modern film med både hjärta och hjärna.

En film som genomförs med minsta möjliga ansträngning blir sällan sevärd, ”Svensson Svensson – i nöd och lust” är ett talande exempel på detta, där det mesta känns snålt, oinspirerat och trött. En produktion som snarare drevs av nöd än lust.