Surveillance (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SURVEILLANCE

Gastkramande thriller
Dotter Lynch är tillbaka med en nervkittlande rysare om en amerikansk småstad i öknens utkanter. Det är en väloljad lek med mordiska återblickar och frågan är om inte far Lynch snart får se sig omsprungen i kampen om den surrealistiska filmens mästartrofé.

Efter en tretton år lång tystnad är äntligen regissören Jennifer Lynch tillbaka. Liksom sin mer erkända fader tar Lynch med publiken in i en värld av mord, surrealism och vrickade personligheter. Allt i en tämligen väl paketerad form.

En skum småstad i den amerikanska civilisationens utkanter drabbas plötsligt av en serie oförklarliga mord. Den lokala poliskåren verkar vilja lösa allt internt, och blir därför lagom förtjusta när FBI rusar in och viftar med sina federala brickor. FBI har tydligen insett att det handlar om någon slags mördarturné. På den lokala polisstationen finns flera vittnen från den senaste i raden av händelser; en liten flicka som sett sin familj mördas, en ung narkoman som sett sin pojkvän bli påkörd och en polis som sett sin kollega bli offer. Men deras historier stämmer inte överens, så vem går det att lita på?

Det är härligt skrämmande. De läskiga, svartvita övervakningsbilderna är ett av många paranoida attributen som Lynch så välkommet använder. Det finns en känsla av att varje steg och rörelse är övervakat, och vad som känns ännu mer isande – överlagt. Att sätta sitt förtroende till någon verkar vara en dödssynd. Särskilt i denna ensamma ökenstad.

Jennifer Lynch första långfilm sedan debuten ”Boxing Helena” är en uppvisning i att komprimera tid. Det är ett fast och hårt åtstramat händelseförlopp, det växlas ständigt mellan då och nu. Detta ger utrymme för en högst trovärdig och nervkittlande spänning filmen igenom. Denna kompakta tidslinje är filmens absolut mest vitala ingrediens, för hade det istället lagts deckarpussel i traditionell mening hade originaliteten försvunnit och lämnat tråkiga rättsprotokoll och obduktioner efter sig. Som tur är det inte fallet med ”Surveillance”. Där flörtas det med både ironi, svart humor och den självupptagna hybrisen som de extremt rastlösa poliserna i den lilla hålan uppehåller. Denna inskränkta, småstadsidylliska poliskårs spel gentemot den stela, federala polisen blir förstås stundtals absurd. Men för det mesta håller det sig på ett underhållande avstånd och tillför därför en avlösande humor. Att det även stundtals är genuint läskigt chockar väl inte många som följt familjen Lynch på nära håll. Särskilt det mullrande ljudspåret kryper inpå. Ruggigt.

Det enda egentliga problem är det som man inte borde orda något om – slutet. För hur välarrangerat och rafflande de första sjuttio, åttio minuter än är, så kan det inte annat än kännas aningen platt när den grandiosa finalen uppenbarar sig, så givet självklar och krystad att det blir jobbigt. Men det går trots allt inte att undvika det gastkramande thrillergrepp som ”Surveillance” hugger med; det är surrealistiskt spännande och sannerligen ett mycket bra exempel på hur tiden och dess förutsättningar är så viktigt i den konstart vi kallar film.

Mattias Löfroth Skribent
Senaste kommentarer
3242-0
Taskig intrig, dåliga skådisar och helrutten twist. EJ sevärd. Men visst - se för dig själv.

Veckans populära filmer

Visa fler