Sune på bilsemester 2013

Sune och hans familj ska åka på bilsemester. Målet är Sydtyrolen där mamma och pappa var på bröllopsresa för 20 år sedan. Där bor också den framgångsrika konstnären de fick en tavla av och som pappa Rudolf nu fått veta är värd en förmögenhet. Bara den först signeras. Med barnen i baksätet och tavlan i tryggt förvar i bakluckan ger de sig iväg på en oförglömlig roadtrip genom Europa.

Medan förra filmens titel ("Sune i Grekland - All inclusive") förtäljde i princip hela intrigen och därmed lämnade få eller inga överraskningar alls, säger "Sune på bilsemester" enbart en del av det som komma skall. Visserligen åker familjen på sin semester med bil, men det händer ändå ganska mycket mer mellan varven.

Manuset som skrivits av Hannes Holm och Sunes litterära pappor Sören Olsson och Anders Jacobsson känns som sagt till skillnad från det förra ordentligt genomarbetat. Det finns en tydlig tanke och en lagom intressant om än rätt rörig handling som löper pålitligt igenom hela filmen. Och trots att det på vägen spretar något är dramaturgin övertygande.

Tyvärr ekar det i persongalleriet och familjen Andersson, som består av snålpappa Rudolf, mamma Karin och barnen Anna, Sune och Håkan Bråkan ger inte något vidare sympatiskt intryck alls. Alla som dyker upp är egentligen väldigt endimensionellt skildrade och närmast karikatyriska i sin framtoning. Några grannar och paret från förra filmen gör dessutom högst omotiverade inhopp i handlingen och det som redan var ostyrigt blir inte direkt redigare av det.

Morgan Alling som Rudolf, är förvisso hyfsat trovärdig och lyckas faktiskt också vara riktigt rolig emellanåt (varför jag nog får ta tillbaka det där med bajskorven som enda underhållning). Rudolf saknar visserligen en del nyanseringar och är mest bara stojig hela tiden. Fast stojig är bra i sammanhanget och Allings fina samspel med Anja Lundkvists mamma Karin är också behållningen och räddar stora delar från att falla helt platt.

Storasyster Anna får den här resan mer utrymme, men jag vet inte om det blir så mycket mer av det ändå och Håkan är liksom sist bara påfrestande. Sune är såklart Sune och blinkar åt tjejer vart han än ser dem (eller inte). Kanske är detta ständiga tjejtjusande fortfarande grejen med honom, fastän jag personligen bara blir trött och tycker att han kan ta och skaffa sig en annan hobby.

Jag skrattade inte överdrivet ofta åt "Sune i Grekland" och nu när han är på bilsemester blir det inte mycket roligare. Humorn är i regel fortsatt väldigt plump och mestadels ganska simpel. En hel del av det som jag gissar ska vara skoj, gå in i glasdörrar, bli slagen på käften eller köra på saker och människor känns enbart ansträngande. Den här typen av billig Papphammar-buskis är inte min grej, men verkar (som jag tidigare nämnde) gå hem hos en del av de yngre, vilket antagligen också är tanken.

Trots ett lyft i manuset (sedan sist) är det mot slutet väl många små röda trådar som ska knytas ihop. Berättandet blir därför stundvis ostrukturerat med resultatet att filmen känns alldeles för lång, varför helhetsupplevelsen tråkigt nog blir just det - tråkig.