Sune i fjällen (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När Sune upptäcker att hans älskade Sophie ska följa med sportkillen Santos till fjällen, finns det bara en sak att göra. Han övertygar hela familjen att åka med, trots att de varken har råd eller kan åka skidor.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SUNE I FJäLLEN

Skidåkarbuskis utan charm
Den tredje och avslutande filmen om Sune och hans familj i den trilogi som gjort succé på svenska biodukar de senaste åren är en trött historia som kör fram i gamla spår. Trots ett begåvat gäng skådespelare i birollerna och en klassisk kärlekshistoria i centrum ger Sunes fjälläventyr en besk eftersmak.
Anders Jacobssons och Sören Olssons tjejtokiga, lillgamla Sune har underhållt svenska barn och ungdomar i  30 år nu (den första boken kom redan 1984). Att han fortfarande är populär vittnar om hur skickligt figuren har förvaltats genom åren. Generation på generation har stiftat bekantskap med Sune, hans snåle pappa Rudolf, mamma Karin och syskonen Anna och lillebror Håkan "Bråkan". Även filmerna har varit enormt framgångsrika, vilket har varit lite svårare att förstå. Den här gången får långfilmsdebutanten Gustaf Åkerblom sitta i registolen när Sune med familj drar till fjällen för nya tokigheter. Att säga att det hela går på rutin är minst sagt en underdrift.

Storyn är så tunn att den ganska omedelbart glöms bort. Sune (spelad av William Ringström) lyckas slarva bort sin chans med Sophie (Kajsa Halldén), dotter till det perfektionistiska paret Blixt. För att hon inte ska falla i stora konkurrenten Sport-Santos väna händer lyckas han lura med sig hela familjen till Åre, där Sophie och Santos ska semestra med familjer. Snart börjar han koka ihop mer eller mindra smarta planer för att återförenas med sin för stunden stora kärlek. Allehanda tokigheter följer.

Egentligen är storyn bara en ursäkt en rad sketcher i vintermiljö, inget fel med det egentligen, bra komedier har byggts med tunnare fundament. Men då måste också sketcherna vara roliga vilket tyvärr inte är fallet i "Sune i fjällen". Visst finns det en och annan dråplig situation som får det att rycka i mungipan, men de är fåräknade – och tillhör nästan uteslutande de mindre birollerna insatser. Sune själv framstår mer än någonsin som en riktigt jobbig liten unge som manipulerar och beter sig ganska illa mot omgivningen för att få ihop det med en tjej som han redan har dumpat. När de flesta stående skämt dessutom faller platt till marken (som Erik Johanssons Pontus som hela tiden dyker upp i nya roller filmen igenom utan att det någonsin blir roligt) blir det inte mycket kvar att tycka om.

Ljuspunkterna är få, men de finns. Morgan Allings pappa är hyfsat underhållande och bra på fysisk komik, Julia Dufvenius tolkning av Sabina – den hippieliknande hotellförestånderskan – ger mersmak och en nyckelscen där Sune försöker ge instruktioner över radio till en kumpan är riktigt rolig. Men det är också allt. Det här är en ofarlig, humorfattig barnfilm utan några större kvalitéer överhuvudtaget. Sune går helt enkelt på tomgång. Om det är manuset, regin eller produktionen som är boven i dramat är svårt att säga, troligen en kombination av alla delar. När nu 2000-talets filmtrilogi om Sune avslutas är det inte utan att man undrar om det inte är dags för någon annan att ta över facklan.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer

Relaterade filmer