Stolen 2012

Cage spelar nu en exceptionell tjuv som efter misslyckad stöt hamnar i finkan. Åtta år senare är han ute igen och det är inte alla gamla kumpaner som är glada att se honom. För den misslyckade stöten innebar rejält med förlorad inkomst och nu vill någon se stålar igen, och får inte denne någon se en himla massa stålar, då kommer Nicolas Cages dotter råka illa ut. En sådan där katt och råtta-jakt tar sin början.

Och jag tänker att "Stolen" hade kunnat skina riktigt ordentligt, men två saker hade behövts för att det skulle ske. Det första är en annan skådespelare i huvudrollen (både Clive Owen och Jason Statham var tydligen tidigare påtänkta, båda hade passat mycket bättre), det andra är en annan regissör. För det finns så mycket i Simon Wests filmografi som visar honom bara nästan vara en bra actionregissör. "Stolen" är inget undantag.

För å ena sidan finns det positiva saker. Actionscenerna fungerar för det mesta, det är full fart och få tråkiga stunder. Musiken håller högsta klass, och ännu bättre är miljöerna. "Stolen" utspelas i New Orleans, en av mina absoluta favoritmiljöer i film, en defintiv styrka. Och skådespelarna ska vi bara inte prata om. Så låt oss prata lite om skådespelarna.

Bortsett från Nicolas Cage, och eventuellt Malin Åkerman som inte är usel men knappast sticker ut, finns här en rad riktigt intressanta namn, inklusive Josh Lucas (som kanske får spela över aningen för mycket), Mark Valley ("Boston Legal", "Zero Dark Thirty") och framför allt den ständigt lika närvarane Danny Huston (och varför har inte han sedan länge en karriär i de stora salongerna?).

Och å den där andra sidan har vi allt som drar ner på betyget. En huvudrollsinnehavare på rutin, ett gäng logiska luckor (som att det ljudisolerade bagageuttrymmet slutar vara ljudisolerat vid behov), klyschor (som när han Nic Cage under fängelsetiden helt har missat att barn växer upp och köper därför en nalle till sin tonåriga dotter, som följdaktigen avvisar den), förutsägbara skämt (alltid samma skämt). Det är frustrerande.