Still Life 2014

Vad innebär döden? Är ett liv i ensamhet ingenting värt? Det är intressanta om än föga upplyftande frågor som den här lilla pärlan ställer. Men trots ett tungt tema så är det en fin, varm film film som känns helt rätt i samhälle där äldre utan anhöriga hittas flera dagar efter att de avlidit.

John (Eddie Marsan) är en medelålders kommunalanställd som ordnar begravningar och letar närstående åt folk som dör ensamma. Han tar sitt arbete på en aning för stort allvar, till den grad att hans cyniska chef ger honom kicken då han är för långsam. När John sista fall - en tragisk alkoholist - visar sig vara en granne inser John att han ligger farligt nära samma öde.

Det här är främst Marsans film. En fantastisk, underskattad skådespelare som mellan biroller i Hollywood-film av varierande kvalité gör sevärda dramer, som "Tyrannosaur" och "Happy-Go-Lucky", på brittisk hemmaplan. Här gör han för omväxlings skull en huvudroll (som regissören/manusförfattaren Uberto Pasolini skrev direkt för honom) och han förmedlar med små, effektiva medel Johns varsamma personlighet. Det finns något respektingivande och samtidigt tragiskt med hans karaktäristiska utseende och uppsyn. Trots att John vid första anblick verkar vara en ganska torr snubbe så  engagerar man sig snart i hans tillvaro.

Filmen ställer stora frågor utan pampiga gester eller självklara svar. När Johns chef påstår att folk slipper lida ifall man undviker att kontakta anhöriga som tappat kontakten med den avlidne så lägger man inte bara fram ett känsligt dilemma i filmen utan utmanar även tittarens egen moral. Ensamhet blir en slags måttstock för en människas identitet och Johns envishet att förmänskliga varje mapp på kontorsbordet är inspirerande.

Producentveteranen Pasolini ("Allt eller inget") gör härmed sin andra film som regissör, efter prisbelönade "Machan", och bevisar en imponerande fingerfärdighet med kombinationen brittisk arbetarklass och existentiella frågor.

Det är dock ingen perfekt film. Den rör sig i långsamt tempo, Johns eventuella romans med ung ägare av ett hundhärbärge hotar trovärdigheten och upplösningen kan uppfattas som både uppenbar och svårsmält. Men det är ett stämningsfullt drama som rör sig försiktigt kring ämnet med såväl värme, en gnutta humor och drivet av en sympatisk karaktär.

Ens uppfattning av filmen beror nog mycket på hur mottaglig man är för filmens slutscen. Den kan uppfattas som pompös av vissa men med en tanke som sträcker sig längre än vad ögat ser så finns här ett poetiskt och väldigt ädelt budskap som många andra filmer om döden bara kan drömma om.