Rogue One: A Star Wars Story (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

"Star Wars" har aldrig varit skitigare
Långt från alla jediriddares vakande ögon och trygga beskydd utspelar sig ett krig vi inte fått se förut. Ett vildsint uppror befinner sig på sin lägsta punkt, och desperationen är större än någonsin.  "Rogue One" är snygg, actionpackad, och omfattande, men problemen finns i historieberättandet.
Gareth Edwards är först ut av alla regissörer att göra en fristående "Star Wars"-film. Förstå den utmaningen. Han har varit tvungen att gå långt utanför den bekanta formeln för hur en film i den här serien ska se ut, samtidigt som han måste försöka göra fansen nöjda. På många sätt lyckas han, och på andra sätt lyckas han inte. Men vi börjar med handlingen.

Ett antal år efter att Anakin Skywalker fullföljt sin förvandling till att bli Darth Vader håller Imperiet galaxen i ett järngrepp. Utspridda, dåligt utrustade, och utan tydligt ledarskap kämpar den motsatta sidan, rebellerna, förtvivlat för frihet från förtrycket, men vad de snart ska lära sig är att deras fiende ruvar på en mörk hemlighet i form av ett vapen, fullt kapabelt att utplåna hela planeter i en enda attack. Den ofrivillige ingenjören bakom Dödsstjärnan, Galen Erso, lyckas i en desperat manöver uppmana rebellerna till att stjäla ritningarna till hans fruktansvärda massförstörelsevapen, för att på så sätt kunna spränga den och förhindra många miljoner dödsfall. Det faller på hans dotter, Jyn, att utföra den nästintill omöjliga uppgiften.

Det har aldrig förr varit så smutsigt i galaxen långt, långt, borta som det är i "Rogue One". Allting är lerigt, trasigt, slitet, och från ett designperspektiv är det ofta fenomenalt. Miljöerna och varelserna som befolkar dem skänker trovärdighet till att det är ett krig som pågår, och kontrasterna mellan den retrofuturistiska teknologin och de ofta ogästvänliga landskapen är vacker. Alla de ljud som vi är vana vid finns också här, men Michael Giacchino, som stått för musiken, gör sitt bästa för att imitera John Wiliams utan att riktigt nå upp till den sistnämndes hisnande höga nivåer. Det finns ingen "Duel of the Fates" att hitta här, tyvärr. Men ingen kan klaga på utseendet och känslan i världen vi presenteras för.

Vackert, välljudande, och omfattande, alltså. Så vad är det då som inte riktigt funkar? Jo, två av de absolut viktigaste komponenterna i filmen svajar. Nämligen karaktärerna och historien. Jyn Erso är en svagare huvudperson än Luke och Rey någonsin var. Så enkelt är det. Felicity Jones besitter inte samma strålande karisma som Daisy Ridley utstrålade senast, och det färgar av sig på hennes karaktär. Det är svårt att känna med Jyn på samma sätt som jag gjorde med många av karaktärerna i "The Force Awakens". Ben Mendelsohn, som är så fantastiskt mångfacetterad i "Bloodline", har dessutom på något outgrundligt sätt förvandlats till en rätt tam och intetsägande skurk, långt från Kylo Rens nivå. Bäst den här gången är istället den omprogrammerade imperieroboten K-2SO, som står för filmens tveklöst roligaste repliker.

Vad gäller handlingen är det ofta spektakel före logik som gäller. Jag tycker stundtals att det är svårt att hänga med i alla hopp mellan olika planeter och karaktärer, och både en och två gånger undrar jag var vi är, och varför. Filmens klimax är bedårande vackert, men det blir en smula för datorspelsaktigt. Det känns nästan som att det är olika uppdrag som ska slutföras, snarare än en organisk händelseutveckling. Det är mycket "Vi måste dra i den spaken för att öppna den dörren som låter oss komma in dit och trycka på den där knappen!" över det hela, och många av valen som karaktärerna gör känns inte heller helt genomtänkta, för att uttrycka det milt. Ofta känns det som att de lyckas för att manusförfattaren vill det, och inte för att de är smarta eller påhittiga. 

Jag kanske hade för höga förhoppningar, men det är ändå "Star Wars" vi talar om här, och "Star Wars" är inte bara en serie filmer för mig, det är något jag är uppväxt med. Något jag andas. Det betingar förväntningar, så är det bara. Och det känns, för att sammanfatta vad jag egentligen tycker, som att man med små medel hade kunnat göra mer av den här historien. "Rogue One" är en bombastisk och snygg actionfilm som aldrig slutar vara underhållande, men den är inte fantastisk. Den lyfter inte över sitt koncept. Se den, men var medveten om det. 

Nu är det upp till Han Solo att ställa saker tillrätta, i nästa spinoff-film. Och är det någon som kan klara av det så är det ju han. Jag blundar och ber en stilla bön; må kraften vara med honom!
Smart expandering, en roligt titt med vissa brister
Jag har svårt att vara neutral när det gäller Star Wars, jag älskar det för mycket. Vilket ger mig högre tolerans för fanservice än gemene man (jag gjorde tysta applåder och ville ha mer varje gång, medan andra förmodligen stönade.) Jag tyckte att Rouge One hade en bra 70-talskänsla, vilket gör att den (oväntat!) kommer smälta nästan perfekt ihop med Episode 4. Rymdstriderna är första klass, saker exploderar magnifikt. Det är en väldigt mörk film, men det fungerar eftersom den har ett sinne för humor. Comic relief-roboten är fantastisk, en mix av C3PO och Marvin i Liftarens guide till galaxen. Rogue lånar en hel del bildspråk från striderna i Mellanösten, vilket jag fann så intressant att jag nog kunnat skriva en uppsats om det. Den löste också ett omdebatterat plothole i E 4. Negativt är däremot en del distraherande CGI, och att våra två främsta hjältar är rätt trista. Eftersom det bara är en film tycker jag att de kunde tryckt i lite hårdare med personligheterna. Jag hade gärna sett att Cassian varit en stelare, orderlydande, the-ends-justifiece-the-means-snubbe, det hade gjort hans vändning mer oväntad. Att försöka klämma in honom i charmerande badass-arketypen fungerar inte då Diego Luna verkligen inte är någon Ford eller Isaac. Allt som allt tyckte jag att de expanderade Star Wars' universum på ett smart sätt, men Rogue har tyvärr inte samma se om (och om och om) igenvärde som originaltriologin och the Force Awakens.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Jakob Åsell
★★★ - Old school-mys, en bra mellanfilm med mycket hjärta till original-filmerna.. Diego Luna drar ner betyget, svag rakt igenom
Dean
Mycket homage av karaktärer, ting och dylikt, vilket jag inte gillar av sådant stort universum. Gillade inte heller att Grand moff Tarkin fick en sån stora plats enbart på grund av den så uppenbara CGI, man kunde ha framställt honom mer realistisk med andra metoder, Inte riktigt där ännu, samma med Leia, det behövdes inte. Samt även den stora skalan av karaktärer som ville få plats var inte heller så smart, då det knappt har lyckas i tidigare filmer. Ska inte klaga allt för mycket då filmer faktiskt var bättre än Force awakense som bara var en upprepad handling. Darth Vader fick briljera kort och snålt men det räckte för att få en glimt av den ondska han besatt. Ben Mendelsohn leverera i fröjd, likaså Felicity jones och Mads mikkelsen. Finns mycket mer att tillägga men en svag 4:a kan jag bjuda på.
evert
Efter en omtitt är femman ännu klarare än förut. Shit vilken film! Från början till slut, mästerlig. Inte lika bra som Empire, men den är i klass med första Star Wars...
Visa fler (30)

Relaterade filmer