St. Vincent 2014

Drama Komedi
USA
102 MIN
Engelska
St. Vincent poster

Synopsis

En ung pojke vars föräldrar just skilt sig finner en osannolik vän och mentor i den människofientliga krigsveteranen som bor granne till familjen.
Ditt betyg
3.2 av 110 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
St. Vincent
Biopremiär
8 maj 2015
DVD-premiär
7 september 2015
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

5 maj 2015 | 10:00

Bill Murray lyfter dramakomedi med brister

En film om vänskapen mellan grinig, gammal gubbe och oskuldsfull ungdom låter kanske inte som det mest originella marknaden. Men trots en del brister så bevisar återigen Bill Murray vilken superkraft till skådespelare han är.

Bill Murray är tvelöst en av vår tids mest intressanta skådespelare. Det är en lång resa från ”Saturday Night Live”-komiker till Oscarsnominerad indiedarling som bara senaste åren varvat Wes Anderson-rullar och sitcom-cameos med tyngre, mer seriöst betonade dramer. I ”St. Vincent” kombinerar han det bästa av båda världar och med en likdels roande som gripande rollprestation.

Han spelar en slags nerdekad kusin till sin klassiska cyniker i ”Måndag hela veckan” – en alkoholiserad skitstövel och krigsveteran som hatar människor, är skyldig alla pengar och vars enda relation är med en gravid prostituerad (Naomi Watts). Allt ställs lite på sin ände när han av ren slump blir barnvakt åt nyinflyttade grannen tillika ensamstående mamman Melissa McCarthys son (debutanten Jaeden Lieberher). Kommer en trevande, ömsesidig far-och-son-relation uppstå?

Det är knappast någon originell film med färskt upplägg vi pratar om. Oskuldsfull ungdom som förlöser grinig gubbe har vi sett otaliga gånger på film. Men Murray är en superkraft att räkna med – vad han än tar sig an så känns det så självklart. Bara i en kort scen där han dyngrak slår sig sönder och samman i sitt kök levererar han både slapstick och tragik. Hans rollfigur är knappast någon man sympatiserar med, eller ens gillar, men av någon anledning får den sorgsna, trötta uppsynen att bry oss.

Han har dessutom fint samspel med unga Lieberher och här finns många minnesvärda scener och detaljer. Som när Murray gör sushi av inlagda sardiner, bilar runt med sin unga sidekick i matchande bandas och solbrillor, eller svänger loss till Jefferson Airplane efter några glas för mycket. Det välvalda soundtracket är för övrigt ett starkt plus i kanten – fina pärlor förstärker några viktiga scener. Green Days cover av ”I Fought the Law” är klockren när Lieberher får nog av sin mobbare och – bokstavligen - slår tillbaka.

Tyvärr drar filmens brister ner intrycket. Det är ädla men väl ambitiöst många teman som filmen försöker ta sig an – mobbning, ålderdom, föräldraskap, skilsmässa, fattigdom, prostitution, graviditet, hjärtinfarkter… Resultatet blir att vissa sidointriger löses enklare än de fördjupas i och det blir stundtals både sentimentalt och orealistiskt. Sekvensen där Watts blir ordentlig hemmafru på en kvart är nästan lika genant som städmontaget i ”Diana”.

Dessutom utnyttjar man inte den begåvade ensemblen. McCarthy är för omväxlings skull nedtonad och väldigt bra men hennes ensamstående mamma blir inte mycket mer än… en ensamstående mamma. Watts är malplacerad och kämpar tafatt med en trist karikatyr till roll, komplett med rysk accent och Buttericks-garderob. Vad Terrence Howard som någon slags gangster gör i filmen över huvud taget är ett mysterium.

Det är trots allt en film som speciellt tack vare Murray är lätt att tycka om. Det finns en förmildrande blandad dos av humor och drama. Det blir dock lite för mycket av det goda när det gäller det sistnämnda och man blir inte riktigt lika berörd som man kanske borde. Men alla filmer som avslutas med att Bill Murray försöker vattna en krukväxt medan han sjunger Bob Dylan är värda en titt.

| 5 maj 2015 10:00 |