St. Vincent (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En ung pojke vars föräldrar just skilt sig finner en osannolik vän och mentor i den människofientliga krigsveteranen som bor granne till familjen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ST. VINCENT

Bill Murray lyfter dramakomedi med brister
En film om vänskapen mellan grinig, gammal gubbe och oskuldsfull ungdom låter kanske inte som det mest originella marknaden. Men trots en del brister så bevisar återigen Bill Murray vilken superkraft till skådespelare han är.

Bill Murray är tvelöst en av vår tids mest intressanta skådespelare. Det är en lång resa från ”Saturday Night Live”-komiker till Oscarsnominerad indiedarling som bara senaste åren varvat Wes Anderson-rullar och sitcom-cameos med tyngre, mer seriöst betonade dramer. I ”St. Vincent” kombinerar han det bästa av båda världar och med en likdels roande som gripande rollprestation.

Han spelar en slags nerdekad kusin till sin klassiska cyniker i ”Måndag hela veckan” – en alkoholiserad skitstövel och krigsveteran som hatar människor, är skyldig alla pengar och vars enda relation är med en gravid prostituerad (Naomi Watts). Allt ställs lite på sin ände när han av ren slump blir barnvakt åt nyinflyttade grannen tillika ensamstående mamman Melissa McCarthys son (debutanten Jaeden Lieberher). Kommer en trevande, ömsesidig far-och-son-relation uppstå?

Det är knappast någon originell film med färskt upplägg vi pratar om. Oskuldsfull ungdom som förlöser grinig gubbe har vi sett otaliga gånger på film. Men Murray är en superkraft att räkna med – vad han än tar sig an så känns det så självklart. Bara i en kort scen där han dyngrak slår sig sönder och samman i sitt kök levererar han både slapstick och tragik. Hans rollfigur är knappast någon man sympatiserar med, eller ens gillar, men av någon anledning får den sorgsna, trötta uppsynen att bry oss.

Han har dessutom fint samspel med unga Lieberher och här finns många minnesvärda scener och detaljer. Som när Murray gör sushi av inlagda sardiner, bilar runt med sin unga sidekick i matchande bandas och solbrillor, eller svänger loss till Jefferson Airplane efter några glas för mycket. Det välvalda soundtracket är för övrigt ett starkt plus i kanten – fina pärlor förstärker några viktiga scener. Green Days cover av ”I Fought the Law” är klockren när Lieberher får nog av sin mobbare och – bokstavligen - slår tillbaka.

Tyvärr drar filmens brister ner intrycket. Det är ädla men väl ambitiöst många teman som filmen försöker ta sig an – mobbning, ålderdom, föräldraskap, skilsmässa, fattigdom, prostitution, graviditet, hjärtinfarkter… Resultatet blir att vissa sidointriger löses enklare än de fördjupas i och det blir stundtals både sentimentalt och orealistiskt. Sekvensen där Watts blir ordentlig hemmafru på en kvart är nästan lika genant som städmontaget i ”Diana”.

Dessutom utnyttjar man inte den begåvade ensemblen. McCarthy är för omväxlings skull nedtonad och väldigt bra men hennes ensamstående mamma blir inte mycket mer än… en ensamstående mamma. Watts är malplacerad och kämpar tafatt med en trist karikatyr till roll, komplett med rysk accent och Buttericks-garderob. Vad Terrence Howard som någon slags gangster gör i filmen över huvud taget är ett mysterium.

Det är trots allt en film som speciellt tack vare Murray är lätt att tycka om. Det finns en förmildrande blandad dos av humor och drama. Det blir dock lite för mycket av det goda när det gäller det sistnämnda och man blir inte riktigt lika berörd som man kanske borde. Men alla filmer som avslutas med att Bill Murray försöker vattna en krukväxt medan han sjunger Bob Dylan är värda en titt.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
JVF
Naomi Watts känns verkligen TOTALT malplacerad, i övrigt är det en fin liten film. Murray levererar som vanligt, utan att för den delen vältra i cynism som hans karaktärer har en (o)vana att göra. Jag håller med Lebowski om scenen till eftertexterna - fullständigt underbar!
Lebowski
Ska börja med att säga att scenen till eftertexterna är rent fantastisk, att vattna trädgården från sin baden-baden till tonerna av Bob Dylan är smått oslagbar . Sen så uppskattar jag verkligen filmer som går linan ut, där de osympatiska fortfarande är lika osympatiska och inte lär sig någon moralisk läxa lite som Bad Teacher. Murray passar naturligtvis som handen i handsken här, där hans arrogans och cyniska livsbejakande tar stegen längre än vanligt. Fast han är ett svin så är det svårt att inte bli engagerad. Och i slutändan blir jag ganska berörd av filmen. Grabben och McCarthy gör bra jobb, Watts kännes dock inte helt 100 i denna rollen. Rolig berörande, fyra av fem.
AntonKane
Varken Bill Murray eller Naomi Watts får något att jobba med då deras karaktärer är rena stereotyper, och Murrays karaktärsutveckling är ju så uppenbar i det sentimentala dramaturgiska manuset, att finalen blir totalt parodisk, som om den vore tagen från ett Simpsonsavsnitt . Samma problematik lider filmens sidokonflikter av, så som en hela historian med mobbningen, vad kan detta leda till när killen som blir mobbad har en machobekant...? Bör även nämnas att dom resterande skådespelarinsatserna går från mediokra till riktigt dåliga.
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler