Spy (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I komedin "Spy" spelar Melissa McCarthy den försynta CIA-analytikern Susan Cooper, en osynlig kontorsråtta som aldrig får det erkännandet hon förtjänar. Men när hennes partner (Jude Law) försvinner spårlöst och en annan topp-agent (Jason Statham) hamnar i svårigheter så erbjuder hon sig att jobba undercover och infiltrerar en grupp vapensmugglare med uppdrag att förhindra en internationell katastrof…
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SPY

Agent provokatör
Actionkomedin ”Spy” är i sina bästa stunder ett tokroligt äventyr, i sina sämsta en uttjatad upprepning av tidigare skämt. Gillar du Melissa McCarthy (och varför skulle du inte?) så är hon i högform som filmårets mest otippade spion.
Hennes namn är McCarthy, Melissa McCarthy. Efter ändlösa bakgrundsroller i film och tv, bland annat som klämkäcka Sookie i ”Gilmore Girls”, slog hon igenom som en av sex ”Bridesmaids” i 2011 års roligaste film. Det kickstartade en filmkarriär där hon parats ihop med Jason Bateman eller Sandra Bullock, med varierande resultat. Så det var bara en tidsfråga innan hon skulle få sin första egna huvudroll. (Vi glömmer väl ”Tammy”, för allas bästa.)

Det hänger såklart på att du gillar Melissa McCarthy. Jag finner henne något ensidig, men samma kan man å andra sidan säga om 95 procent av Hollywoods manliga komikerelit också. McCarthy har däremot en hängivelse till sitt material som aldrig sviker. Oavsett om hon får en skitbra roll eller skitroll, så gör hon sitt bästa, med inlevelse. Som tur är är ”Spy” ofta riktigt roligt och underhållande.

Kort efter ”Kingsman: The Secret Service” kommer årets andra James Bond-hyllning. Den här gången med lite mindre fokus på spektakulär action men desto mer skratt. McCarthy spelar Susan Cooper, CIA-analytiker, kortfattat den som sitter i örat på agenterna och guidar dem ute på farliga uppdrag. Förutom det är hon en alldaglig grå mus med ganska trist självbild, och en jobbig crush på superspionen Bradley Fine (Jude Law).

Men ett ödets nyck gör att Susan Cooper måste skickas ut på fältet. Agent Fine dör i tjänst och alla andra agenters identiteter röjs. En skurk har kommit över kärnvapen och måste därför stoppas. CIA behöver någon anonym, någon som kan smälta in. Någon som Susan. Hon är annars inte den som räds lite spänning i sitt liv, så hon åker glatt till Europa där hon snart står öga mot öga mot Raina (Rose Byrne), en snobbig terrorist med högt hår och låg moral. Diverse tokigheter uppstår när äventyret går från Paris till Rom och Budapest, och någonstans mellan alla peruk- och identitetsbyten börjar Susan att trivas i sin roll som superagent. 

Dessutom dyker Björn Gustafsson upp i en mindre roll, och får käftas en hel del med McCarthys Susan Cooper. Här flyger ordväxlingarna så snabbt att jag vill se om filmen och ta anteckningar. Man vet aldrig när de kan komma till hands!

Det är överlag rapp och påhittig dialog, men mindre påhittigt är det eviga användandet av ordet ”fuck”. Nu tror jag inte att ”Spy” når upp i Scorsese-rekord på den fronten, men undrar om det inte är nära ändå. Svordomar kan absolut fylla sin plats i en komedi, ännu bättre om de är kreativa och kul. Här känns de mer påklistrade ”för att vi kan”. När filmen ändå siktar på R-rating blir det dessutom oväntat blodig action med en del grafiska dödsscener. 

Regisserar gör Paul Feig, tidigare ansvarig för både ”Bridesmaids” och ”The Heat”. Härnäst gör han ”Ghostbusters” med McCarthy och fler roliga tjejer. Det är alltid välkommet med humorkvinnor i Hollywood - passar också på att nämna brittiska Miranda Hart, som för mig var en ny bekantskap, men som är dödskul i rollen som Susans långa och entusiastiska kollega. Nästa stora stjärna på humorhimlen?

Mindre kul är Jason Statham, som stöddig spion som skryter om sina många farliga äventyr, men inte en enda gång lyckas bevisa varför han behövs i den här filmen. 

Efter en stark inledning och en överlag fantastisk rolig och underhållande första timme tappar ”Spy” i tempo. Plötsligt börjar jag bli mätt på skojaction, har hört alla skämten och rätt trött på det fuck-fyllda ordförrådet. ”The Heat” led av samma problem. ”Spy” lyckas inte riktigt utvecklas och toppa sig själv.

Men med tanke på alla dussinkomedier som når biodukarna är det ändå givet att rekommendera ”Spy” för alla som vill få skratta i sommar. Se den kanske inte som uppvärmning inför höstens Bondfilm ”Spectre”, men som ett härligt löfte om att Feig och McCarthy (och Miranda Hart! Det tål att upprepas) kommer göra mycket gott för komedier i åratal framöver.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
magiul
Oväntat rolig film, inte så trött som man skulle kunna tro. Melissa McCarthy, som upprepat sig lite för mycket på sistone, gör här en klassisk spionparodi, men ur en annan synvinkel. Det är kul att se henne sparka rumpa med bravur faktiskt, och även om det inte håller hela vägen så skrattade jag många gånger på vägen dit. 3/5.
wrazxc
En Amerikansk Kommisare Späck fast med enorm budget.
Frågan jag ställer mig är hur faaan kan ett sådant skitmanus få sån budget och när ska Amerikanarna trött på Melissa McCarrthy som lever på sin övervikt och att hon skämtar på det.
//Statham levererar iallafall som alltid...
Blixt Svar på wrazxc för
Tvärtom så skämtar hon inte om sin vikt i filmen. Men du ser uppenbarligen hennes storlek som ett humoristiskt inslag. Visst, hon är osäker och lite klumpig i filmen, men hon sparkar röv och är en fantastisk spion när hon kommer över sina mentala problem. Det här är ingen parodi i formen Kommissarie Späck, eller liknande filmer i kategorin. Spy har i sådana fall fler likheter med klassisk satir och den lyckas skämta med trötta stereotyper i spionfilmsgenren på ett snyggt sätt. Den är långt ifrån perfekt, men det är en frisk fläkt i genren. svag 4:a.
bonk
filmen var precis lika dålig som jag trodde, såg hälften och borde ha stängt av tidigare.
Visa fler (7)

Veckans populära filmer

Visa fler