Spegel, spegel 2012

Att uppdatera klassiker kan vara både dumt och farligt, inget man gör på en höft. Få klarar av uppgiften, de flesta misslyckas mer eller mindre. När det gäller sagor såg vi senast en kalkon som resultat när Catherine Hardwicke försökte sig på "Rödluvan" med den bäst glömda "Red Riding Hood". Nu är det Snövits tur att uppdateras och denna film är bara en av två detta år som bygger på bröderna Grimms välbekanta saga.

Det finns en lyckosam skillnad i de två filmerna. Den kommande, med Kristen Stewart och Charlize Theron i huvudrollerna, ser ut att bli ett mer actionbaserat spektakel medan denna är en mer traditionell saga med viss glimt i ögat. Det som sticker ut är den självbelåtet originella castingen av Julia Roberts som häxan samt regissören Tarsem Singhs avsiktligt spektakulära scenerier.

Historien känner vi igen: Snövit (Lily Collins) är dotter till Kungen, som här försvunnit och lämnat henne ensam med sin elaka styvmor (Roberts) som styr landet med järnhand. En fager prins (Armie Hammer) dyker upp och väcker åtrå hos drottningen, som skickar ut Snövit för en grym död i skogen där hon träffar sju, komiska dvärgar. Snart ska Snövit läras upp för att kunna rädda kungariket och få sin prins.

Det känns som om det fanns större ambitioner och tankar kring att göra något nytt och färskt med denna film men som så ofta verkar idéerna ha sett bättre ut på pappret... Målgruppen är diffus då tempot och den billiga humorn verkar ämnad för mindre medan de relativt tama actionsekvenserna är snäppet för våldsamma för att passa småbarn.

Det hela känns som ett ganska hafsigt hantverk där samtliga insatser är mer eller mindre halvhjärtade. Gamla musikvideoregissören Singh, som tidigare bevisat sig kunna skapa imponerande bilder i "The Cell" och "Immortals", misslyckas med att finna någon slags sagostämning och effekterna förblir menlösa. Han hanterar skämten med skakig hand och resultatet liknar som bäst en billig sitcom.

Skådespelarmässigt har Roberts kul i en för henne ovanlig roll, och stigande stjärnan Hammer (som gjorde bra ifrån sig i "The Social Network" och "J. Edgar") är en godkänd komiker. Dvärgarna är som väntat ett enda stort publikfrieri med det funkar. Tyvärr är alla dubbade av personlighetsbefriade röster som dödar allt hopp om talang. Collins i huvudrollen är blek, i den sämre bemärkelsen.

Jag lider mig inte igenom "Spegel, spegel", den kan passa utvalda barn med mindre krav och visst finns här stundtals några lättsamma fniss. Men bristen på sagoatmosfär lär göra att bröderna Grimm skruvar på sig i graven och man gör bäst i att hoppas på "Snow White and the Huntsman" - eller helt enkelt se om Disneys klassiker från 1937...