Speed 1994

Är det en film som kan stå för sin titel så är det Jan De Bonts actionrökare från 1994. Tempot är A och O, och även det som distraherar oss tillräckligt från dess smärre brister. Redan under förtexterna bjuds vi på en häftig hissfärd med dundrande (om än aningen överdramatisk musik) för att sedan klippa till lämpligt överspelande psykopaten Dennis Hoppers (vem annars?) avrättning av en stackars vaktmästare.

Inledningen där Hopper hotar att ha ihjäl ett gäng hisspassagerare i en skyskrapa är ruggigt spännande och sätter tonen för resten av filmen. Faktum är att man slösar enbart bort två scener på dialog innan den hämndlystne Hopper spränger en buss i luften och sänder iväg snuten Keanu Reeves på uppdrag att rädda nästa. Det ger visserligen inte mycket utrymme för karaktärsutveckling men i det här fallet är det inte så viktigt.

Reeves hyperhyvens polis är typen som går lagom över gränsen för att rädda dagen. Att man rollsatt Träbockarnas träbock signalerar ganska snabbt bristen på personlighet men det är okej. Han är The Good Guy och ska rädda en buss med en bomb som inte får stanna! Upplägget är lika simpelt som fantastiskt.

På pappret kan en (nästan) hel film på en buss låta aningen enformigt men regissören De Bont (som regidebuterade med denna efter att ha fotat filmer som "Die Hard" och "Jakten på röd oktober") kommer hela tiden på nya sätt att skapa action och skruva till situationen. De enda få stunderna där filmen dör lite är i flirtandet mellan Reeves och Sandra Bullocks busspassagerare (den irriterande sorten som lyckas sabba det mesta).

De Bont är en mästare på rafflande spänning men knappast någon större skådespelarregissör. Reeves är väntat stel och förblir likgiltig t.o.m. i några karaktärers dramatiska dödsscener. Bullock känns malplacerad och andra skådespelerskor som tackade nej (inklusive Geena Davis, Jodie Foster, Demi Moore, Michelle Pfieffer, etc.) hade troligen klarat av uppgiften att blåsa liv i den svårsmälta karaktären bättre.

Jeff Daniels är den som spelmässigt stjäl filmen, som Reeves kollega. Att han gjorde "Dum & dummare" samma år säger mycket om hans mångsidighet. Tyvärr försvinner han mestadels under filmens huvuddel men levererar ändå några fina scener. Här finns även en välkommen dos humor, som en turistande busspassagerare som får för sig att fotografera Reeves när han försöker hoppa på bussen.

Trovärdigheten är minst sagt tveksam. Exempelvis målas Reeves rollfigur upp som en förnuftig kille men riskerar ständigt oskyldiga människors liv under filmen. Men det gör faktiskt inte så mycket. "Speed" utger sig aldrig för att vara något större, universellt mästerverk av djupare sort utan är en spännande, underhållande actionthriller med gott om spänning. Och 20 år senare så funkar den fortfarande i det syftet.