Speak No Evil 2022

Alla har vi någon gång träffat på den där semesterromansen i form av en person så kul, trevlig, intressant och spännande att du lockas av att fortsätta den vänskapliga eller romantiska relationen när semestern är över. Och för alla oss som någonsin försökt detta så har läxan i slutändan nästan alltid varit - gör det inte.

 

Det obekväma i att tvingas spendera tid med semesterparet, lära känna dem - och inse att att det var ett stort misstag - sätts på sin spets i den här psykologiska thrillern. Om du någonsin undrat om dina restriktiva, stereotypiskt skandinaviska egenskaper gör dig tveksam till främmande människor och deras beteenden så kommer du troligen relatera till filmens huvudpersoner mer än du vill...

 

Danska paret Bjørn (Morten Burian, ”Sons of Denmark”) och Louise (Sidsel Siem Koch, ”The Day We Died”) lever ett stillsamt, småtrist familjeliv med ung dotter. På en utlandssemester möter de nederländska paret Patrick (Fedja van Huêt, ”Kvinnorna på Rosenstrasse”) och Karin (Karina Smulders) och deras son. Danskarna blir så småningom hembjudna till Patrick och Karins stuga i Nederländerna men väl där uppstår en konstig stämning som inte är av den trevliga sorten.

 

Det är en kulturkrock som sakta men desto mer effektivt växer från aningen obekvämt till obehagligt och rent skrämmande. Till skillnad från exempelvis ”Midsommar” så är det inga från starten uppenbara tokstollar vi har att göra med. Snarare handlar det mer om, liksom i den underskattade ”The Invitation”, hur vi ifrågasätter om våra farhågor egentligen är paranoida tvångstankar.

 

Här finns en del torr, Ruben Östlund-liknande humor i det försiktigt artiga, skandinaviska beteendet - vilket blir extra kul med tanke på karaktärernas känga åt just svenskar i en tidig scen. Men med en närapå briljant uppbyggnad i oroväckande detaljer sipprar det sakta ut i en Michael Haneke-typ av thriller.

 

Det är nästan en fullträff med undantag för några av genrens vad det verkar som oundvikliga klyschor, exempelvis tveksamma beslut karaktärer tar för att filmen inte ska ta slut. En annan, viktig motivering i filmens slutskede är kanske inte heller så originell som man vill tro. Men vi accepterar det mestadels ändå, mycket tack vare stabilt spel. Särskilt Burian lyckas träffsäkert skildra den känslige, skandinaviske mannens kamp med maskuliniteten.

 

Utan att avslöja för mycket av slutet så är detta en feelbad-film så stark att du får lust att ta en lång, kall dusch efteråt. Det är nästan fascinerande att skådespelaren Christian Tafdrup lyckats åstadkomma så häftiga känslor med sin blott tredje långfilm som regissör/manusförfattare (efter ”Parents” och ”A Horrible Woman). Skräckfilmsregissörer bör ta anteckningar för sällan har man utan frosseri i våld eller blod känt sådan ren, skär och mänsklig skräck.