Some Velvet Morning 2013

Vad som börjar som ett ganska lättsamt och lätt humoristiskt samtal mellan två personer utvecklas till ett klaustrofobiskt drama med manipulation och tvång som huvudsakliga teman. Filmen följer karaktärerna Velvet och Fred som argumenterar och diskuterar utan att komma någonvart. Filmen utspelar sig i realtid och lämnar aldrig Velvets lägenhet. Velvet och Fred är de enda karaktärer som syns i bild, och deras relation avslöjas gradvis genom deras samtal och interaktion. "Some Velvet Morning" bygger helt och hållet på skådespel och manus. 

Genom dialogen - orden, och kanske ännu mer i hur de sägs - får vi lära känna de båda personerna och deras historia tillsammans. Men konversationen blir efter en stund stel och teatralisk, och fokus flyttas från filmens handling och hamnar istället alltför mycket på skådespelarna som sådana och deras sätt att framställa sina karaktärer. Den instängda och tydligt avgränsade spelytan stärker känslan av teater, där rekvisita och omgivningar skuritsned till de allra mest nödvändiga.

Intresset som karaktärerna först väcker övergår snart i irritation och frustration över att de tycks oförmögna att komma någonvart i samtalet. Deras repliker blir till slut bara till tomma klyschor, såsom "hatar du alla eller är det bara mig?", eller "jag hade dig där för en sekund, eller hur?". Därigenom förlorar samtalet både intresse och aktualitet, när det är manuset som borde bära filmen. Istället blir det till en rad väl inövade repliker.

Något av det stela och teatraliska framförandet förklaras av en tvist i slutet av filmen, men det stjälper snarare än hjälper filmen som helhet. Istället verkar hela filmen än mer meningslös snarare än förklarad och rättfärdiggjord.

Efter att ha frustrerats och irriterats över karaktärernas sätt att behandla och tala till varandra lämnar man så filmen med en känsla av att varken veta vad man egentligen sett, eller varför man sett det. Filmen räddas ändå lite av det mått av sympati och igenkänning som karaktärerna väcker, och som leder till att man som tittare ändå engagerar sig tillräckligt i filmen för att faktiskt bli frustrerad och irriterad.