Små citroner gula 2013
Romantik Komedi
Sverige
99 MIN
Svenska
Små citroner gula poster
Synopsis
29-åriga Agnes älskar sitt jobb i restaurangbranschen. Och hon älskar sin pojkvän: den snygge rocksångaren Tobias. Men plötsligt får hon sparken från krogen Le Bateau Bleu, och samtidigt lämnar Tobias henne för en storbystad 21-årig sångerska. Förkrossad flyr hon hem till byn Länninge – till tryggheten och de välbekanta rutinerna i matlagningen med mamma Maud. Men så kommer ett telefonsamtal som förändrar allt. Baserad på Kajsa Ingemarssons roman med samma namn.
Ditt betyg
2.7 av 504 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Recensent
20 februari 2013 | 05:01

Kul komedi, sådär drama

"Hip Hip Hora"-regissören Teresa Fabik fortsätter bjuda på sympatiska vardagshjältinnor som slåss mot diskriminering och fördomar i samhället. Rakel Wärmlander är förtjusande som den nydumpade, arbetslösa losern med restaurangdrömmar och som komedi har den sina stunder men dramat blir nästan en parad av klichéer och stereotyper.

Fabik debuterade med den idémässigt beundransvärda men extremt ojämna "Hip hip hora" och följde upp med den underskattade pärlan "Prinsessa". Nya filmen, baserad på Kajsa Ingemarssons roman, hamnar någonstans emellan. Temat är dock detsamma - en modern, ung kvinna som kämpar för respekt och upprättelse i en otacksam omvärld.

Huvudpersonen Agnes (Rakel Wärmländer) är nyanställd på en fin restaurang och minst lika hunsad där som av sin självupptagne hårdrockstjärnawannabe till pojkvän (Richard Ulfsäter). En olycklig dag dumpas hon av både honom och sin grinige chef (Dan Ekborg) varpå hon desperat söker efter mening med livet. En gammal kollega (Eric Ericson) dyker upp och erbjuder delägarskap i en ny restaurang - ett erbjudande som gynnar hennes kockdrömmar snarare än ekonomin. Nu gäller det att få dit folk och det ser ut som om Agnes matkritiker till granne - den hopplöst nördiga men snälla singeln David (Sverrir Gudnason) - kan vara lösningen...

Fabik har stor talang när det gäller att skapa humor - både lättsmält och tragisk sådan - kring trovärdiga vardagshjältinnor i utsatta situationer. Där huvudpersonerna i "Hip hip hora" och "Prinsessa" kändes som olyckliga tonåringar på riktigt så tror man helt på Wärmländer som en vanlig tjej från förortsidyllen (till skillnad från om Katherine Heigl eller annan modellsnygg hade spelat samma roll i en amerikansk motsvarighet... ja, tänk Catherine Zeta Jones i "Kärlek på menyn").

Wärmländer hanterar både dramat och komedin med stadig hand, och motspelarna är på samma nivå. Josephine Bornebusch stjäl flera scener som vinpimplande storstadsböna och Tomas von Brömssen påminner oss om hur mycket vi egentligen saknar Tomas von Brömssen. Gudnason fungerar betydligt bättre som romantisk nörd här än som passionerad älskare i den i övrigt minnesvärda "Balladen om Marie Krøyer". Däremot ställer jag mig frågande till beslutet att rollsätta honom och/eller Ulfsäter i varannan svensk film numer. Är det så ont om män runt trettio nu när Skarsgårds flytt landet?

I övrigt är det en väl fungerande romcom med sympatiska skådespelare, dråpliga komiska situationer och nog med charm för att värma en kulen vinterdag. Däremot finns det en del invändningar som stör helheten. Medan filmens lättsammare sida puttrar på bra så är själva dramat väldigt förutsägbart och välbekant strukturerat - till exempel en dramatisk vändning som känns malplacerat i den annars så trivsamma feelgoodmiljön. Flera av karaktärerna är dessutom grova stereotyper vilket särskilt gäller männen - pojkvännen är en genomvidrig skitstövel medan David är genomgod romantiker med hjärtat på rätta stället.

En annan detalj är att filmens enda färgade rollfigur (spelad av David "Vinterviken" Tainton, som gör en lite otippad comeback) används som ett lite personlighetsbefriat, manligt kuttersmycke. Att vi sett detsamma med kvinnliga karaktärer i åratal gör det inte rättfärdigat.

När det gäller skildringen av restaurangbranschen är jämförelser med "Råttatouille" inte till filmens fördel - ja, Dan Ekborg fungerar nästan som en tecknad figur här. Men i jämförelse med amerikanska romcoms så är det befriande trevligt, rart - och roligt.