Släpp fångarne loss - Det är vår 1975

Ingmar Bergman och Ruben Östlund i all ära, men få kan mäta sig med Hasse & Tage-gänget när det kommer till svensk filmunderhållning. Från underskattade filmdebuten ”Svenska bilder” (1964) till Tage Danielsson och Hans Alfredssons individuella regiuppdrag ”Ronja Rövardotter” respektive ”Jim och piraterna Blom”, så har duon tillsammans med sina pålitliga ensembler levererat en rad utsökta komedier som blandat medryckande humor tillsammans med bitsk satir.

 

1975 hade deras bolag Svenska Ord AB redan släppt några av sina mest ikoniska verk där de arbetat av typiskt svenska teman som midsommarfirande (”Att angöra en brygga”), ålderdom (”I huvet på en gammal gubbe”), kapitalism och miljöaktivism (”Äppelkriget”) och rökning (”Mannen som slutade röka”). De hade även etablerat sig i svenska folkhem med populära revyer som ”Gula Hund”.

 

Speciellt socialdemokraten Danielsson var dessutom politiskt engagerad, något som märktes i filmerna och inte minst i denna som kom att blev en av deras mest kultförklarade klassiker. Filmen var ett inlägg i decenniets debatt kring liberaliseringen av svenska kriminalvården, ett resultat av en oro kring strejker och överläggningar mellan intagna samt politiker, kriminalvårdstjänstemän och fackföreningar.

 

Med Hasse och Tage blir det dock knappast gråmulen, torr eller pratig typ av satir. Här inleds det med en vild biljakt med tjuv och polis innan Frida (Lena Nyman) och hennes vän (Danielsson) högljutt sjunger filmens titeltema. Storyn fokuserar på kriminella Harald Hansson (Ernst-Hugo Järegård) som hamnar i fängelse efter diverse brott. Frida med vän är dock säkra på att han kan rehabiliteras och inleder en avancerad plan för att frita Harald ur fängelset.

 

I spelet befinner sig även Haralds älskade Flora (Margaretha Krook, Guldbaggebelönad), dotter till hans senaste offer, som använder sig av fängelsedirektörns (Gösta Ekman) förälskelse för att få planen att gå i lås. Alfredsson spelar den korkade fångvaktaren medan Jan Malmsjö och Urban Sahlin spelar Haralds skruvade isoleringscellsgrannar.

 

Här behöver du inte analysera djupa metaforer eller symbolik. Det vräks på med glada musikalnummer, färgstark barnprogramliknande scenografi, kul slapstick och fyndiga idéer. I en scen förvandlas den auktoritetsföraktande Frida till en polis likt en varulv. I en annan erbjuds den fängslade Harald dockteater som kompensation för brist på TV.

 

Allt är lekfullt gjort med en barnslig glimt i ögat och mänskliga budskap varvas med metahumor och bitande satir. Skådespelarna höjer pulsen med träffsäkra prestationer och det är med nostalgiskt, bankande hjärta man återser många av dessa favoriter som vi mist genom åren. Speciellt härligt är det att se Malmsjö, giganten som är en av få vi har kvar i ensemblen, spela ut sina flamboyanta sidor i musikalnummer så showiga att de skulle göra After Dark gröna av avund.

 

Hasse och Tage gav oss mer humor, värme, tänkvärdhet och knasighet än några andra filmskapare i svensk historia och ”Släpp fångarne loss” är ett av de bästa exemplen på detta.