Silent Night 2023

John Woo (“Mission Impossible 2”, “Face/Off”), mästerregissör av våldsamma gangsterfilmer med tunga actionscener är tillbaka, denna gång med en dystopisk hämndrulle där Joel Kinnaman har huvudrollen.

 

Toppen tänker man, en legendarisk regissör som Woo ihopparad med Kinnamans fina bredd lär väl bjuda på skön underhållning? Och visst, “Silent Night” är snyggt gjord och bitvis riktigt spännande. En klipsk idé gör dessutom filmen helt dialogfri, men den tunna handlingen tar sig själv på alldeles för stort allvar, kliché efter kliché.

 

Upplägget är simpelt. Under ett våldsamt gängbråk, där två bilar pepprar varandra med kulor medan de kör genom villaområdet där Godlock (Kinnaman) bor med sin familj, frun Saya (Catalina Sandino Moreno) och sonen (Anthony Giulietti), råkar en kula av misstag träffa barnet. Detta uppdagas via tillbakablickar från det att Godlock jagar efter bilarna och själv blir skjuten, till hans uppvaknande och konvalescens på sjukhuset.

 

Saya, vars egna sorg skummas förbi, fortsätter att gå till jobbet på dagarna. Hon försöker stödja sin man så gott det går. Godlock tröstar sig med alkohol, tills han bestämmer sig för att slänga flaskorna och fokusera på hämnd. Ligorna som dödat hans son måste också dö!

 

Paketet är en snygg produktion alltigenom, med kluriga kameraval som Godlocks spegelbild i Newtons vagga eller den effektfulla introduktionen i slowmotion. Tillbakablickarna sker ofta i samma tagning där ljussättningen transporterar oss till en solig och lycklig dåtid. Annars är tonen dov och dystopisk, och staden ser ut som ett Gotham i behov av en superhjälte för att återställa ordningen.

 

Och Godlocks färdighet i att kartlägga och bekämpa ligorna är verkligen på superhjältenivå. För när han väl börjar planera sin revansch, med hjälp av hård fysisk träning i garaget och instruktionsfilmer på YouTube om hur man knivhugger en människa till döds, lyckas han dessutom lite i förbifarten samla ihop bevis om ligornas aktiviteter och skicka mappar och kartor till detektiven på FBI:s rotel mot gängkriminalitet. Vilka ligamedlemmarna är får han reda på genom att helt enkelt promenera in till högkvarteret och ta kort på väggen med efterlysta.

 

Allt detta betas av under några sekunders filmtid, för fokuset ligger på action och närbilder av Godlocks lidande och rättmätiga raseri. Vi påminns ofta om varför det är rättfärdigat genom liten speldosa som tillhört sonen. Godlock spelar med jämna mellanrum upp melodin, innan blicken hårdnar och han tar upp jakten på ligamedlemmarna igen. Nej, det finns inget subtilt i “Silent Night” - förutom titeln möjligtvis, som visar att det är jul när sonen dör, och jul igen när det blir dags för hämnd. Däremot är filmen allt annat än “silent”…

 

Liksom superhjältefilmer fyller funktionen av att skipa rättvisa i en tröstlös värld, är “Silent Night” en effektiv hämnarfilm för den ilskne, då de 104 minutrarnas speltid lämnar en ganska urlakad. Avsaknaden av dialog har istället fyllts ut med musik som talar om för oss vad vi ska tycka, mestadels heavy metal, och alla möjliga sorters höga ljud. Det bankas och byggs i garaget, bilar brummar på högsta växeln och bromsar in, det är kulsprutor och pistoler, grymtande män som inte dör fastän de proppats fulla med kulor utan hoppar upp och fortsätter grymta och slåss.

 

Visst, actionscenerna är snygga välgjorda men de bjuder inte på något nytt. Filmens entonighet, klichéer, och totala avsaknad av realism börjar snart att tära på tålamodet. Vi är fem personer i salongen, och efter någon timme går två ut. Jag tittat längtansfullt mot utgången jag med, men som recensent måste jag ju liksom se klart hela filmen. Och man vet ju aldrig - kanske lyfter den mot slutet?

 

Spänningen trappas upp, mer pang-pang och vrom-vrom, men jag har redan förlorat intresset för denna våldsamt entoniga sörja. När det äntligen är över och jag är ute igen ur biografen, tillbaka i kommersen kring Times Square, känns New Yorks ambulanssirener och gatuljud milda som en smekning mot trumhinnan.

 

Dessutom - hämnarfilmer må fylla ett syfte, och efterlämna en sorts känsla av upprättelse, men här tycker jag den spär på en högst verklig oro för gängvåld som i verkligheten sällan letar sig in i villaområdena. Filmen känns som mellanstaternas bild av New York, eller en rädsla för vartåt samhället är på väg. Ligamedlemmarna är biffiga tatuerade spansk- och afroamerikanska karikatyrer med tatueringar och hånleenden, som verkar i det öppna, utom räckhåll för lagens långa arm. Endast män som Godlock, förortsversioner av Clint Eastwood, med vapen och moralisk rätt att döda, kan stoppa dem... 

 

Om filmen ändå hade varit aningen mer nyanserad, något mer subtil, lite mer realistisk. Kinnaman gör vad han kan med det tunna materialet, och det är hans insats tillsammans med den snygga estetiken som räddar “Silent Night” från bottenbetyg.