Silent Hill: Revelation 2012

I del ett tog en mamma lämpligt nog sin unga dotter till den mystiska spökstad hon haft mardrömmar om. Där befann sig monster, spöken och andra otrevliga figurer som behövde flickan av utstuderad anledning. Nu är flickan tonåring och har flytt tillsammans med sin pappa. Men Silent Hills invånare är så pass ambitiösa att de anlitar en privatdetektiv för att leta upp duon, och snart måste vår hjältinna återvända till du-vet-var för att rädda farsan sin.

När man ser en film med titeln "Silent Hill: Revelation 3D" förväntar man sig inte direkt någon ny "Citizen Kane". Men det hade ju varit tacksamt om man åtminstone försökte göra en film som inte var så urbota korkad och poänglös. Huvudkaraktären tar flertal riktigt dumma beslut, varav det värsta troligen är att återvända till titelstaden trots idel varningar (jaja, annars blir det ingen film). Hon är dessutom ett tröttsamt våp som skriker, snyftar och springer sig igenom filmen för att stundtals kläcka ur sig pinsamma one-liner (som efter att ett attackerande monster frustar "I shall destroy you!", knäpper det med repliken "Not today!" - när hade hon tänkt sig?).

Att hon spelas av bleka Adelaide Clemens (tänk en talangbefriad Michelle Williams) gör inte saken bättre. Man verkar försöka kompensera genom att fylla ut rollistan med diverse välbekanta ansikten från kultfilmer men åsynen av Malcolm McDowell (trailern till "A Clockwork Orange" är läskigare än hela den här filmen) i monstersmink och Carrie-Anne Moss (ja, vad hände efter "Matrix"?) i häxperuk är mer tragisk än effektiv.

Vad gäller filmen och storyn är det liksom de flesta "Resident Evil"-filmerna (särskilt den senaste) en film som ogenerat imiterar det upplägg förlagan förlitar sig på - rollfigurerna förflyttar sig från olika platser med olika faror likt en spelfigur går från bana till bana. Filmatiseringen av "Super Mario Bros" var mer ambitiös.

Precis som i första "Silent Hill" - inte den heller något mästerverk men åtminstone stundtals ruggig - är det några mardrömslika sjuksköterskor som är mest minnesvärda i en kort men intensiv scen. Men den är liksom allt annat en transportsträcka fram till en uddlös final. Behöver jag betona att behovet av en del tre är lika stort som ett extra arsle?