Shoplifters 2018

Det är uppenbart att Koreeda har familjen som sitt viktigaste ämne när han ska göra film. Eller snarare avsaknaden av familj. I tidigare filmer som ”Barnen som inte fanns” eller ”Sådan far, sådan son” (båda prisvinnare i Cannes) utforskar han hur man skapar sin egen gemenskap även om man inte är född in i den. Det temat går med största tydlighet igen i ”Shoplifters”.

 

Här möter vi i inledningen Osamu (Franky Lily) och en pojke som smidigt plockar på sig varor i en butik utan att betala. Men på väg hem får de plötsligt syn på en frysande liten flicka som verkar ha flytt sina destruktiva föräldrar. De bestämmer sig för att hon får följa med till deras hus där även tre kvinnor, varav en mormor, bor. Flickan är först avvaktande, men den lätt röriga och högljudda samvaron i familjen gör att hon snart bor där på obestämd tid.

 

Vid första anblick är det inte mer än så. Vi får följa de olika familjemedlemmarnas liv och se hur de försöker klara vardagen med lite pengar. Och egentligen hade det räckt så. Koreeda är en mästare i att skildra vardagliga situationer som egentligen inte har så mycket att säga, men som är helt fascinerande för oss biobesökare.

 

Men ”Shoplifters” har även andra sidor. När ungefär en tredjedel av filmen återstår kastar Koreeda om korten och tar historien till oväntade marker. Det fungerar överraskande bra och är ett gott grepp rent dramaturgiskt.

 

Skådespelarna är alla utmärkta, inte minst de två barnen, och filmen är stramt, men vackert bildsatt i all sin vardaglighet. Som vanligt väjer inte Koreeda för det sentimentala, men kryddar främst historien med en humanism som verkligen känns ända in i hjärtat.