Shooting Dogs 2005

Folkmordet i Rwanda tog sin början den 6 april 1994, efter mordet på president Habyarimanas. Ett mord som tutsiminoriteten i landet, utan några egentliga bevis beskylldes för. Barn, kvinnor, gamla, män, alla blev mål för milismännens skoningslösa attacker. Enligt statistik dödades mer än 900 000 tutsier och hutuer som ansågs ha samarbetat med dem, under de två månader som folkmordet pågick.

”Shooting Dogs” tar sin början dagarna innan kaoset bryter ut. Joe Connor (Hugh Dancy) arbetar som lärare i en skola i huvudstaden Kigali, Rwanda. Han är en ung och hängiven man som vill göra något av betydelse. I skolan finns också fader Christopher (John Hurt), en desillusionerad präst som tagit sin tillflykt till religionen men som också känner igen sitt forna jag i den unge och entusiastiske Joe. När helvetet väl bryter lös upptäcker de båda att omvärlden valt att blunda inför det lidande som rasar och inte bara deras mod ställs på svåra prov utan också deras moraliska värderingar.

”Shooting Dogs” har sina likheter med ”Hotel Rwanda” en film kring samma tema som kom 2004. Samtidigt är det två filmer som utformats ganska annorlunda. Regissören Michael Caton-Jones verkar ha velat göra en råare dokumentation av vad som hände. Man har t ex endast använt statister från Rwanda, oftast människor som själva upplevde fasorna. Ett drag som både är positivt och negativt. Ovanan att delta i en film syns ofta bl a genom att flera av statisterna helt sonika tittar in i kameran samtidigt som man å andra sidan lyckats fånga en verklighetstrogen anda.

Det som dock är det främsta problemet med ”Shooting Dogs” är nog övertydligheten. Biobesökare är som oftast inte dumma och väljer inte film på måfå. Antagligen har man ett hum om vad en film handlar om och också kring detta ämne, redan innan. Det är just det som gör övertydligheten i denna film något irriterande både bildmässigt men främst gällande dialogen. Ibland blir moralkakorna i form av filosofiska one-liners lite för mycket.

”Shooting Dogs” svävar på något sätt mellan att vara en spelfilm och en dokumentär. I ”Hotel Rwanda” började en spänning byggas upp redan från början i filmen och även om många scener skulle kunna vara desamma som i ”Shooting Dogs” ex när européerna lämnar rwandierna till sitt öde, så är det den skillnaden som gör ”Rwanda Hotel” till mer av en spelfilm. Man hade tjänat på att varva mer med dokumentära inslag i den här filmen. Ibland talar enkel statistik och cyniska FN-uttalanden sitt tydliga språk i de rätta sammanhangen och skapar därigenom de största känslorna.   

Med detta sagt så är ”Shooting Dogs” en väldigt kraftfull film. Dess styrka ligger främst i de obehagliga scenerna, de där det vettlösa mördandet kastas rakt i ansiktet på biobesökaren. Där ”Hotel Rwanda” var något ”mjukare” visar ”Shooting Dogs” nästan mer än man vill se och därigenom förmodligen vad som hände. Med en skicklig trovärdighet och skrämmande råhet naglas man fast i biostolen.

Detta är inte bara en klart sevärd film utan också en nödvändig sådan. En film om något som aldrig skulle hända igen men som omvärlden i sitt hyckleri lät ske och fortfarande låter ske.