Sebbe 2010
Drama
Sverige
80 MIN
Svenska
Sebbe poster
Synopsis
Sebbe är 15 år och nästan man. Han bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Sebbe gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Han älskar sin mamma för att han inte kan annat. Han säger inte emot. Han förlåter när hon sviker. Han vill vara stark. Men hon är svag. Och allt blir svart.
Ditt betyg
3.0 av 203 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Recensent
12 mars 2010 | 01:47

En rak höger i hjärtat

Det känns oväntat intressant när svenske Babak Najafi med självsäker regi tar upp ämnen som fattigdom, utanförskap och våld. Teman som känns aningen främmande i vårt trygghetsknarkande Sverige. Men utan kladdig moralism eller överdriven entusiasm levererar en av våra nya talanger en rak höger i hjärtat.

Grå diskbänksrealism är en genre som hört till britternas jaktmarker med Shane Meadows och Ken Loach i förgrunden. Grått, deprimerande och möjligtvis lite så där halvtråkigt som en vardag kan bli. Regissören Babak Najafi har med sin långfilmsdebut "Sebbe" sannerligen låtit sig inspireras men även satt sin egen prägel på en historia som utan överdrift berör.

Historien kretsar kring Sebastian som spelas av en lika oerfaren som fantastisk Sebastian Hiort af Ornäs. 15 år bor han tillsammans med sin mamma (Eva Melander) i en trång lägenhet i en anonym förort. Han försöker men ibland blir det för mycket. När de tuffa killarna mobbas och slåss, när mamma inte orkar och när ensamheten gör sig påmind.

Det serveras en finkänslig blandning av svårmod och oskuld och det är väl främst det som gör "Sebbe" till en så slagkraftig film. Inte bara är den relevant meningsfull utan även tankeväckande spekulativ. Vad får egentligen människor att gå över gränsen? Vad finns bakom ilskan, våldet och tidningsrubrikerna? Najafi manövrerar enkelt bort från det överdrivna. Visst kan det bitvis kännas rent miserabelt men förankringen i en knivskarp dialog och en ensembles känsloladdade genomförande, skänker en i svensk film saknad realism. Det här känns äkta hela vägen.

Att det tagit fem år att utveckla en film som "Sebbe" är inget som går obemärkt förbi. Miljöerna är tungt grådaskiga med orädda scener som prövar sig fram. Här kommer Najafis erfarenhet med dokumentärer väl till pass och han tycks ha både eftertanken och talangen att sköta sig ända upp till toppen - hjärna och hjärta med andra ord. Exempelvis känns detaljen med att döpa karaktärerna efter de riktiga skådespelarna, allt för att skapa en så realistisk reaktion som möjligt, smått genial.

Även Eva Melander imponerar sig till ett omnämnande. Hon som med en råkraft avskalad allt teatralt illustrerar en mamma som inte räcker till med allt vad det innebär. Sammantaget en filmisk energi som fångar sin betraktare och även när kameraljuset slocknar inte släpper taget. Det här emotionell mörbultning när den är som obehagligast och som motsats till de så kallade kassasuccéer svensk filmindustri ägnat sig åt den senaste tiden är det en riktig pärla.