Saknaden 2017

Andrei Zvyagintsev kunde inte räkna med något statligt produktionsstöd den här gången. Hans förra film, den unisont kritikerhyllade ”Leviathan” (2014), förmedlade enligt de styrande krafterna en bild av Ryssland som inte bara var djupt pessimistisk utan dessutom oärlig. De svårt försupna rollfigurerna var ensidiga stereotyper och den avgrundsdjupt sorgliga bilden av korruption och stelopererad byråkrati både onyanserad och överdriven, ansågs det. En sådan vulgär misär var oförenlig med den bild av moderlandet som borde presenteras utåt, även om nu filmen - precis som Zvyagintsevs debut ”Återkomsten” (2003) - återfanns på flera internationella kritikers årsbästalistor och rent allmänt hölls för att vara ett mästerverk av sällan skådad klass.

Följaktligen fick Zvyagintsev söka pengar på annat håll inför sitt nästa projekt. Det gjorde han lyckligtvis med framgång. Vi har privata och utländska finansiärer att tacka för ännu ett ryskt Oscarsbidrag som är lika briljant som känslomässigt dränerande. Kanske rör det sig om Zvyagintsevs deppigaste hittills, och att det betyder alltså något i sammanhanget. I den mån det fortfarande är relevant med DVD-försäljning så borde det här fodralet märkas med knallröda varningstrianglar (för mental utmattning) eller bundlas med en rejäl dos psykofarmaka. På fodralets framsida kommer man samtidigt informeras om att ”Saknaden” vann juryns pris i Cannes förra året.

Zhenya och Boris är mitt uppe i ett bittert uppbrott av vad som verkar ha varit ett kärlekslöst äktenskap. Båda har gått vidare med nya partners, men kring frågor som bodelning och vårdnaden av parets tolvåriga son Alyosha är det infekterat på gränsen för amputation. Det lutar åt att grabben kommer hamna på internatskola, och när Ayosha försvinner spårlöst från hemmet tar det mer än ett dygn innan hans mamma ens hinner märka något. Polisen engagerar sig i ärendet med ungefär samma iver som om det hade gällt en borttappad vante. Lyckligtvis åtar sig så småningom en frivilligorganisation av ”Missing People”-typen fallet, och dessa oavlönade men genomprofessionella eldsjälar förkroppsligar den empati som annars är smärtsamt frånvarande filmen igenom.

Mellan Boris och Zhenya finns bara hat, och när de motvilligt besöker den senares ålderstigna mamma för att höra om Alyosha mot förmodan har rymt dit blir man snabbt varse att dysfunktionella familjerelationer är en paradgren i släkten. Boris är ledsamt oförmögen att hantera krisen på andra sätt, tafatt och snudd på apatisk. Den riktiga smärtpunkten i ”Saknaden” är vetskapen om att dessa två uppenbart inkompatibla individer har försummat sitt barn så grovt. Situationen blir mer akut för varje dag som Alyosha är försvunnen, men det hindrar inte Zhenya från att sova sig igenom förmiddagen hos sin nye älskare medan Boris å sin sida mumlar om att pojken kan vänta sig ett rejält stryk när han väl dyker upp.

 

Ändå reduceras inte föräldrarna till monster eller psykiatriska diagnoser. De är helt enkelt människor som aldrig borde fått barn, eller överhuvudtaget varit gifta med varandra. I sina nya relationer verkar de ha hittat åtminstone tillfällig lycka, och den horribla elefanten i rummet är att det på ett sätt skulle vara bekvämast för de båda om Alyosha aldrig syntes till igen. Deras deltagande i sökandet efter sin son är till viss del pliktskyldigt.

Nämnda sökarbete är kyligt spännande utan att begagna vedertagna thrillerkonventioner, och en ytligt besläktad film som Denis Villeneuves ”Prisoners” (2013) framstår som klumpig och effektsökande i jämförelse. Till skillnad från det blåtonade och bedövande vackra foto som präglade både ”Återkomsten” och ”Leviathan” är ”Saknaden” mindre stiliserad, bilderna av ödehus och tröstlösa miljonprojekt går istället i brunt och grått. Utan övertydligheter och med en minimal intrig är ”Saknaden” skoningslöst effektiv i skildringen av ett samhälle, i det här fallet Moskva, som stagnerat av kärlekslöshet – den engelska översättningen av titeln, ”Loveless”, blir inte svart ironisk som den svenska.

Upplevelsen är som att rycka av ett plåster under två timmar och stirra på världens mest hänförande solnedgång samtidigt. Bättre feel bad-film kan man knappast hitta, eller undvika. Den emotionella baksmällan hos tittaren lär hålla i sig till det är dags för nästa ödesrapport från Andreis Zvyagintsevs Ryssland.

Jag tror inte att Putin kommer vara superpigg på att bekosta det projektet heller.