Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton 2021
Synopsis
"Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton" är baserad på Tage Danielssons kända klassiker. Berättelsen handlar om 14-årige Karl-Bertil som är varuhusdirektör Tyko Jonssons son. Hans utstakade väg i livet är att bli som sin far, men Karl-Bertils hjälte Robin Hood inspirerar honom att ta från de rika och ge till de fattiga. Under sitt uppdrag att se till att alla får julklappar, träffar han Vera som bor på ett barnhem med sin lillasyster.
Info
Originaltitel
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
Biopremiär
12 november 2021
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Studios
Ålder
Barntillåten
Längd
Jonas Karlsson-show när Karl-Bertil tar klivet till duken
Spelfilmsversionen av Tage Danielssons tecknade klassiker bjuder på småputtrig julstämning men ger stundtals ett något tafatt intryck. Jonas Karlsson skiner i fatsuit och slokmustasch, på gott och ont.
Tage Danielssons kapitalistkritiska moralsaga har rullat varje julafton i SVT sedan 1975. Nu har det alltså gjorts långfilm utan Per Åhlins charmiga animationer. En sådan uppdatering är kanske ingen fasansfull idé eftersom materialet har alla ingredienser som krävs för en gammal hederlig familjestund framför skärmen. Man behöver inte bli överdrivet paranoid och dra röda streck till Hollywoods allrådande praktik att plundra egna gamla meriter. Samma sak skulle väl aldrig hända här. Nej, självklart inte.
Den försynte men klassmedvetne direktörssonen Karl-Bertil föresätter sig som bekant att rädda julen för samhällets mindre bemedlade. Inspirerad av Robin Hood fifflar han med postgången på det att klappar som skulle ha gått till den vräkiga överklassen istället hamnar hos människor som inte ens har råd med julgran. Under resans gång blir han kär, och budskapet om jämlikhet som adresseras till den snobbige fadern landar så småningom i god jord.
Fadern, varuhusdirektör Tyko Jonsson, spelas av Jonas Karlsson i ambitiös sminkning och med så kallat gott humör. Tyko får stort utrymme och har precis som i originalet alla minnesvärda repliker – ”Det var ju en Herrans nåd att den inte kom fram. TYST! Jag ser på TV!” – medan Karl-Bertil själv har en tendens att blekna bort liksom i marginalen. Nästan för jämnan är det Jonas Karlsson-show, vilket alltså bara kan betraktas som ett problem om man oroar sig för att övriga skådespelare reduceras till kulisser.
I övrigt handlar det om en kärleksfull hyllning med gott öga till detaljer som flera generationer julfirande svenskar har inprogrammerade i ryggmärgen vid det här laget. Till exempel präglas Karl-Bertils värld även i den otecknade versionen av en mängd märkliga men naturligtvis högst medvetna anakronismer. Det är helt enkelt väldigt svårt att tidsbestämma sagan – ena stunden antyds det att andra världskriget pågår, men Tyko stoltserar ju med en nyinköpt TV som rimligtvis inte kan ha införskaffats förrän i slutet av femtiotalet, när sådana nymodigheter började säljas. Och Sartres självbiografi "Les Mots" flaxar förbi i bild fast den inte publicerades förrän 1964.
Julstämningen är hursomhelst på plats, och det är väl grundkriteriet för att satsningen ska anses vara lyckad. Nästa gång får man kanske stryka några av Jonas Karlssons repliker. Men det vore ju samtidigt väldans tråkigt både för honom och publiken.
Den försynte men klassmedvetne direktörssonen Karl-Bertil föresätter sig som bekant att rädda julen för samhällets mindre bemedlade. Inspirerad av Robin Hood fifflar han med postgången på det att klappar som skulle ha gått till den vräkiga överklassen istället hamnar hos människor som inte ens har råd med julgran. Under resans gång blir han kär, och budskapet om jämlikhet som adresseras till den snobbige fadern landar så småningom i god jord.
Fadern, varuhusdirektör Tyko Jonsson, spelas av Jonas Karlsson i ambitiös sminkning och med så kallat gott humör. Tyko får stort utrymme och har precis som i originalet alla minnesvärda repliker – ”Det var ju en Herrans nåd att den inte kom fram. TYST! Jag ser på TV!” – medan Karl-Bertil själv har en tendens att blekna bort liksom i marginalen. Nästan för jämnan är det Jonas Karlsson-show, vilket alltså bara kan betraktas som ett problem om man oroar sig för att övriga skådespelare reduceras till kulisser.
I övrigt handlar det om en kärleksfull hyllning med gott öga till detaljer som flera generationer julfirande svenskar har inprogrammerade i ryggmärgen vid det här laget. Till exempel präglas Karl-Bertils värld även i den otecknade versionen av en mängd märkliga men naturligtvis högst medvetna anakronismer. Det är helt enkelt väldigt svårt att tidsbestämma sagan – ena stunden antyds det att andra världskriget pågår, men Tyko stoltserar ju med en nyinköpt TV som rimligtvis inte kan ha införskaffats förrän i slutet av femtiotalet, när sådana nymodigheter började säljas. Och Sartres självbiografi "Les Mots" flaxar förbi i bild fast den inte publicerades förrän 1964.
Julstämningen är hursomhelst på plats, och det är väl grundkriteriet för att satsningen ska anses vara lyckad. Nästa gång får man kanske stryka några av Jonas Karlssons repliker. Men det vore ju samtidigt väldans tråkigt både för honom och publiken.
| 10 november 2021 08:22 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (5)
En fantastisk film efter Tage Danielssons klassiska saga, och en sanningssaga som hör julen till!
Årets svenska julfilm, skrattade så jag grät när Karl-Bertil berättar för Tyko vad han gjort med paketen. Hade gärna sett mer av förlåt-turnén den hastades förbi något tyvärr. Men i det stora hela väldigt bra o värdig att jämföras med originalet.
Tage Danielssons gamla tecknade julklassiker “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton” har fått en live-action version som jag har varit och sett på bio. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om nyversionen. Men först lite om filmens handling.
Berättelsen handlar om 14-årige Karl-Bertil (Simon Larsson) som är varuhusdirektör Tyko Jonssons (Jonas Karlsson) son. Hans utstakade väg i livet är att bli som sin far, men Karl-Bertils hjälte Robin Hood (Adam Pålsson) inspirerar honom att ta från de rika och ge till de fattiga. Under sitt uppdrag att se till att alla får julklappar, träffar han Vera (Sonja Holm) som bor på ett barnhem med sin lillasyster.
Tage Danielssons tecknade kortfilm på 23 minuter som har visats på SVT varje år på julafton sedan 1975 kom jag på att jag faktiskt inte hade sett. Så det blev till att se den för första gången inför den här otecknade långfilmsversionen för att kunna göra en jämförelse. Det var svårt att inte bli charmad av den lilla fina julsagan om jämställdhet och att de fattiga ska få ha det lika bra som de bra som de rika i en berättelse som förmedlades med humor och värme. Man blir genast efter att ha sett kortfilmen nyfiken på hur en långfilmsversion idag skulle kunna lyckas förmedla samma känsla. Men det har verkligen regissören Hannes Holm lyckats med. Filmen följer originalets grundmaterial ganska bokstavligt. Det som har lagts till är en sidohistioria om ett barnhem för finska krigsbarn. Den sidohistorien funkar väldigt bra och ger filmen en bra helhet så den funkar med en längre speltid än den tecknade kortfilmen. En väldigt bra skådespelarensemble har valts till gestalta alla karaktärerna. Mest är den här filmen Jonas Karlssons show. Han får verkligen briljera i rollen som varuhusdirektören Tyko Jonsson. Han får utbrista de klassiska replikerna “Jag har närt en kommunist vid min barm” och “Ska du lukta på glöggen pojke” som är några av de starkaste minnena som etsar sig kvar ifrån originalversionen. De övriga av filmens skådisar hamnar därmed lite skymundan bakom Jonas Karlssons färgstarka gestaltning av Tyko Jonsson. Men förvisso är det även den karaktären som etsade sig fast i minnet mest ifrån Tage Danielssons originalfilm och det känns därmed ganska naturligt att den karaktären även tar stor plats i nyversionen.
Sammanfattningsvis så tycker jag att Hannes Holm har lyckats att leverera en långfilmsversion som förvaltar grundmaterialet bra och lägger till saker som ger historien en bra helhet. Man får en film med ett fint budskap om att alla är lika värda oavsett ekonomiska förutsättningar. Det bjuds på mycket julstämning så att filmen passar väldigt bra att titta på medan man intar glögg och pepparkakor inför julfirandet. Man saknar Tage Danielssons berättarröst ifrån originalfilmen, men känslan finns kvar ifrån hans klassiker och den funkar verkligen även i ett långfilmsformat. Filmen kan starkt rekommenderas och en ny klassiker för juletidens tv-tittande är nu född. 4/5 är mitt betyg till filmen “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”.