Safe Haven (2013)

Regissören som kom hem häromåret för att ge den svenska deckaren ännu ett bidrag (ett Oscarsbidrag, till och med) med Lars Kepler-filmatiseringen "Hypnotisören", är tillbaka på trygg mark igen. I hans fall brukar det innebära en anonym amerikansk idyll där kärleken spirar så som den bara kan göra på film, eller i Nicholas Sparks romaner. Men den amerikanska biopubliken gav "Safe Haven" ingen kärlek, och också den svenska biopremiären ställdes in. Skulle du hitta den på din on-demand-tjänst väntar två timmar av segdragen och sirapskletig parodi på en romantisk film.

Hon - en söt, blond flicka på flykt från ett obehagligt förflutet. Han - en mörk, hunkig änkling som erbjuder både målarfärg och lånecykel, när hon landat i hans grannskap. Chans till romans uppenbarar sig mellan Alex och Katie, men med hennes bagage blir det helt enkelt lite svårt att bli riktigt intima. När som helst kan hon tvingas packa ihop och dra, om den där mörka hemligheten hon försöker dölja kommer ikapp.

En snabb titt på Lasse Hallströms CV visar att han är lite väl förtjust i den här typen av historier på sistone. Flicka möter pojke, gullegull uppstår, de dramatiska vändningarna är aldrig fler eller mer dramatiska än vad de behöver vara, innan det oundvikligt lyckliga slutet knackar på. Författaren Nicholas Sparks är inte heller den som gör det svårt för sig i onödan. Hans böcker följer i stort sett samma mall, de verkar sälja tillräckligt bra för att han ska fortsätta i samma spår, medan filmatiseringarna ("The Lucky One", med flera) är konsekvent medelmåttiga.

(Till hans försvar skrev han ändå förlagan till både lyckade och populära "Dagboken". Något som filmaffischer och trailers till andra Nicholas Sparks-filmatiseringar påminner oss om ända sedan dess.)

Hallström och Sparks samarbetade för några år sedan på romantiska dramat "Dear John", med Channing Tatum och Amanda Seyfried. När det nu är dags igen står Julianne Hough och Josh Duhamel framför kameran. Kemin är obefintlig men det stoppar inte regissören från att skoningslöst servera sötsliskiga scener på löpande band: skratt på stranden, en romantisk kanottripp, ni kan ju hela den här processen.

Nog för att en del filmsugna inte söker mer än så här, en chans att drömma sig bort till fina miljöer och sukta efter en drömsk och händig snygging i två timmar. Den som håller ut kan också belönas med en hyfsat överraskande twist på vägen, och det kommer absolut chanser att torka tårarna mot finalen. Men när det finns många bättre filmer i genren, ser jag egentligen ingen anledning till att slösa tid på en alldeles för lång, klyschig och händelsefattig film som "Safe Haven" är. Med eller utan Lasse som regissör - skippa om du kan.