Sabotage (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
"Sabotage" följer en knarkbekämpande elitstyrka som hamnar världens farligaste narkotikakartell på spåren. Vad som verkar vara en rutinrazzia är i själva verket en välplanerad kupp från deras sida, som gör dem miljoner rikare. Men någon börjar att ta deras liv, en efter en.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SABOTAGE

Hur tänkte du nu, David Ayer?
Efter lyckade filmer som ”Training Day” (manus) och ”End of Watch” (manus och regi) känns det som att det är befogat att ha relativt höga förväntningar på en David Ayer-film. Inför ”Sabotage” gör man dock rätt i att sänka dem, då herr Ayer här visar att det kan gå käpprakt åt skogen även för honom.
Efter nästan tio års filmuppehåll är guvernören, kroppsbyggaren, skådespelaren och legenden Arnold ”The Governator” Schwarzenegger tillbaka på banan igen efter tre filmer. I ”Sabotage” gör han rollen som den luttrade, avtrubbade och ultramanliga DEA-agenten John Wharton som kallas för ”Breacher”. Det smeknamnet är ingen slump, då han med sitt hårdnackade team (Mireille Enos, Joe Manganiello, Sam Worthington, Terrence Howard etc) gör livet – och döden – surt för diverse drogkarteller och knarkbossar. Trots att de ständigt står öga mot öga med liemannen flyter deras vardag på som den ska, fram tills den dag då de gör ett kolossalt övertramp. 

De bestämmer sig nämligen för att själva roffa åt sig och dela på 10 miljoner dollar från sitt senaste tillslag, något som inte uppskattas – milt sagt – av den kriminella organisation som pengarna kommer ifrån. En efter en börjar medlemmarna i Breachers team mördas som flugor, så han teamar upp med FBI-utredaren Caroline Brentwood (Olivia Williams) och försöker han ta reda på om det verkligen är drogkartellen som ligger bakom dåden, eller om det är mer komplicerat än så.

Det läggs ut gott om ledtrådar, sidospår och oväntade vändningar i deras utredning, men problemet är att man inte bryr sig om någonting i händelseförloppet. Trots liknande hård machostämning i exempelvis ”End of Watch” lyckades Ayer där bygga upp två starka karaktärer som man kan sympatisera med och bry sig om. I ”Sabotage” finns det inte en enda sådan karaktär, inte en enda. Det DEA-team som man följer består av ett gäng riktiga skitstövlar som skriker ”hell yeah” i kör när de mejar ner människor till höger och vänster. 



Antihjälten kan vara den allra bästa av karaktärstyper, men inte ens om de försökte skulle det här gänget kunna kvala in under den termen. Övervåld och ”badassness” till varje pris är deras melodi och alla försök till förlåtande egenskaper faller platt till marken. Interaktionerna inom teamet består i princip enbart av repliker i stil med ”fuck your mother”, ”you are one fucked up bitch” och ”are your balls as big as your wife’s?”. Till råga på allt så har alla i teamet givetvis bajsnödiga smeknamn á la Pyro, Monster och Tripod. De blir inget annat än lövtunna pappfigurer, och hur ska man då kunna känna emotionell respons när livet rycks från dem? 

Många gånger under speltiden undrar man vad Ayer tänkte när han tog sig an det här projektet, ifall det faktiskt var meningen att göra någon sorts överdriven parodi av den här soppan till manus. En förklaring till den sorgligt låga kvaliteten kan vara manusförfattaren Skip Woods som skrev den första versionen innan Ayer utvecklade det vidare. Woods tidigare alster inkluderar sophögar som ”Hitman” och ”A Good Day to Die Hard”, syskon till ”Sabotage” i realådan på ICA. Ingenting i narrativet känns balanserat eller jämnt, utan det sticker åt alla håll och kanter, ur alla perspektiv. Varje skakig actionscen är en upprepning av den förra och inte en enda karaktärsfokuserad scen klarar landningen, någonstans skär det sig alltid. 



Inte heller en relativt kompetent samling skådespelare kan rädda den här filmen från att fullständigt falla sönder och förgöras i ett brinnande inferno. Det är smärtsamt att se skådespelare som Mireille Enos, Terrence Howard, Joe Manganiello och Sam Worthington lägga sig på en nivå som ligger långt under deras standard. Mest svåruthärdligt är det dock att se den annars mästerliga Olivia Williams, som här gör ett tafatt försök att passa in i den testosteronstinna gruppen med sin ostigt påklistrade dialekt. Det spelar förmodligen ingen roll hur bra skådespelare man är, att göra något vettigt med det här materialet är en omöjlighet. Överraskande nog är det Schwarzenegger som är stabilast i ensemblen, enbart för att hans karaktär är den enda som ens närmar sig någon sorts djup.



Nådastöten för ”Sabotage” är det faktum att den inte ens lyckas med det visuella. Digitalt foto kan nå utsökt kvalitet men det som Ayer och fotografen Bruce McCleery fått fram ser verkligen helt platt och livlöst ut. Det vanliga ”det ser ut som att det är filmat med en iPhone”-argumentet hade i det här fallet blivit en förolämpning mot iPhonens fotomöjligheter. Så illa är det, ”Sabotage” är kort sagt en misslyckad film på alla sätt och vis och det lägsta betyget känns som det mest befogade på länge. 
Senaste kommentarer
Anton
Den här filmen är så jävla cool! ! ! ! ! ... tänkte David Ayer när han gjorde den, men inget kunde vara längre från sanningen.
Bman
Kan inte direkt skylla detta på Arnold. Storyn svänger upp och ner. Första 45min är bra och spännande sen flippar allt ur fullständigt.
gargamel
Riktigt dålig må jag säga. Verkar som  Herr Arnold följer samma väg som Seagal och gör  svaga filmer som kommer direkt på DVD men han lär ju tjäna bra på det också.
kennethbernstrom Svar på gargamel för
Smaken är som baken, själv tycker jag att Arnold kommer tillbaka från sin guvernörspost och levererar bättre än innan (bortsett från T2 såklart).
Visa fler (11)

Veckans populära filmer

Visa fler