Så som i himmelen (2004)

Det var visserligen 18 år sedan Kay Pollak senast gjorde en långfilm men man har ingen anledning att tvivla på att hans bioaktuella film ”Så som i himmelen” ska gå hem. Tvärtom är det intressant och beundrarsvärt att han håller väldigt hög nivå.

Den framgångsrike och internationellt erkände dirigenten Daniel Daréus har dirigerat i de stora konserthusen runtom i världen. En sjukdom tvingar honom att trappa ner. Då beslutar han sig för att flytta hem till Norrland och bosätta sig där, ett hem som han lämnade 25 år tidigare. Det är ganska lugnt i byn, speciellt på vintern. Alla känner alla och nyheter sprids snabbt som vinden. Daniels liv och kärlek är musiken. Han inbjuds till att lyssna och ge råd till den lokala kyrkokören. Nu hittar han åter något intressant att sysselsätta sig med.

Kören är mer än en musikalisk fritidssysselsättning: det skapar även gemenskap och socialt umgänge. Daniel vill gärna att körmedlemmarna ska utvecklas, både musikaliskt och som individer. Han söker nya infallsvinkar. Det ska vara roligt att sjunga! Alla är dock inte förtjusta i Daniels metoder. Man ska inte vara glad i kyrkan, tycks mottot vara för vissa. Daniels ökade popularitet går inte hem hos alla. Kören får inte locka fler besökare än kyrkan och mässan eftersom kantorns ställning fortfarande är under prästens.

Körmedlemmarnas engagemang växer. De har hittat nya utmaningar. Nu vill fler gå med i kören för att det är roligt! Är man bra kanske man kan tävla mot andra kyrkokörer?

Den här underbara filmen handlar om människor på olika plan, om gemenskap och om individuell befrielse. Om att våga och vilja utvecklas, om att släppa det konservativa och att inte vara rädd. Kay Pollak har gjort en vacker film på flera sätt: dels är själva filmen välgjord men framför allt är handlingen intressant. Den är enkel att följa samtidigt som den har flera viktiga budskap. I intervjun om filmen säger Kay Pollak själv att en av hans favoritfilmer är ”Gökboet”. Det märks i den här filmen: det här är ett modernt ”Gökboet” på svenska!

Skådespelarinsatserna är suveräna och väldigt övertygande. Michael Nyqvist gör en av sina bästa roller. Det är så vackert att se honom så det gör ont på slutet. Klart godkända insatser av alla andra skådespelare höjer också filmen. Helen Sjöholm både spelar och sjunger vackert. Avslutningsscenen är så vacker och sägande att det sitter kvar länge, både på näthinnan och i hjärnan. Filmen som är två timmar lång är klart sevärd och rekommenderas. Kay Pollak har gjort en riktigt vacker film som kommer att ses av många; en av årets bästa filmer helt enkelt. Räkna med att Kay Pollaks nya mästerverk tar hem några guldbaggar.