Rust and Bone 2012

Drama
Belgien
120 MIN
Franska
Rust and Bone poster

Synopsis

Den arbetslöse Alain lämnar Belgien med sin lille son och flyttar till sin systers familj i franska Antibes. Där försörjer han sig som dörrvakt och på olagliga gatuslagsmål, samtidigt som han som förälskar sig i Stéphanie, en späckhuggares tränare som blivit benamputerad efter en hemsk olycka. Baserat på Craig Davidsons roman med samma namn.
Ditt betyg
3.5 av 213 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
De rouille et d'os (Rust & Bone)
Biopremiär
21 december 2012
DVD-premiär
24 april 2013
Språk
Franska
Land
Belgien
Distributör
TriArt Film
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

6 november 2012 | 12:01

Hjärtskärande med lysande stjärnor

"En profet"-regissören Jacques Audiard levererar en stark, hjärtskärande kärlekshistoria om två vilsna människor som med sina skadade kroppar försöker finna balans i livet. En gripande film som lyfts enormt av sina suveräna stjärnor.

Att Marion Cotillard skulle exporteras till Hollywood efter sin Oscar för "La vie en rose" kom till ingens förvåning. Tyvärr fick hon - som så ofta är fallet för icke-amerikanska filmstjärnor - ganska lättglömda och/eller ointressanta roller (jag tyckte faktiskt hon kändes bortkastad i "The Dark Knight Rises" och det står jag för!) i storfilmer av visserligen hög kvalité. Därför är det befriande att se henne på hemmaplan, precis som i smått underskattade "Små vita lögner", där hon känns klart mer bekväm med sitt modersmål.

Här spelar hon Stéphanie, en tränare av späckhuggare (!) som förlorar båda benen i en olycka. Hon tyr sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som mellan gig som dörr- och säkerhetsvakt livnär sig på gatuslagsmål. De inleder en invecklad relation där hon har svårt att hantera hans frigjorda syn på sex, medan han försöker bli en bättre pappa och klura ut vad han vill göra med sitt liv.

Regissören Audiard har skildrat omskakande berättelse om unga män på glid, inte bara i internationella succén "En profet" utan även "Mitt hjärtas förlorade slag" och "Den diskrete hjälten". Här kombinerar han den med en vacker kvinna som tvingas acceptera sitt nya, grava handikapp och en inte helt självklar kärlekshistoria. Men det blir aldrig såsigt eller melankoliskt som det lätt hade blivit i Hollywood-producenters händer (vi får hoppas innerligt att man inte försöker sig på någon remake).

Filmen är en aning spretig och vill berätta mycket. Tacksamt nog lever på sina strålande huvudrollsinnehavare. Schoenaerts (som senast biffade till sig ordentligt för "Bullhead") är fantastiskt lågmäld och skapar med små, effektiva medel en muskelbaserad best som sliter för att hitta den svårfunna rollen som ung pappa. Cotillard är härligt osminkad och avskalad som en nedslagen kvinna som skakigt försöker komma på fötter (ordvits ej avsiktlig) - det är omöjligt att inte känna med henne, vare sig hon dansar runt i sin rullstol till B52:s "Loveshack" eller återskapar sitt dirigerande av späckhuggarna.

Kärleksaffären är väldigt subtil men definitivt närvarande. Beslutet att de inleder en slags KK-relation gränsar farligt nära till amerikanska komedier som "No Strings Attached" och "Friends with Benefits" men det görs med ett ärligt perspektiv. När Stéphanie stirrar med Cotillards stora, gråtmilda ögon på Ali dansande med unga, välsvarvade kvinnor (självfallet med långa ben i kortkort kjol) till tonerna av Lykke Lis "I Follow Rivers" är det direkt hjärtskärande.

Det är ett drama som känns och griper tag. Dock har jag vissa invändningar. Könsrollerna - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt och den ömma, fagra kvinnan - känns, även om karaktärerna är välutvecklade och trovärdiga, ganska förlegade. Vissa tvister i historien känns dessutom förutsägbara och mot slutet klipper man konstigt nog i en dramatisk dialog som underligt nog görs på telefon (nödlösning?). Sedan rundar man av med ett lite väl lättsamt slut, vilket förtar lite av filmens dramatiska tyngd. Det är fortfarande en sevärd film klart över medel men ändå ett ovärdigt avslut på vad som kunde varit en fempoängare.

| 6 november 2012 12:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Råheten är det första jag lägger märka till i Jacques Audiards Rust and Bones. Öppningsscenen när Matthias Schoenaerts karaktär letar genom ett tåg efter kvarglömt mat sätter tonen för hela filmen. Här har vi inte att göra med en first lover i ett klassiskt kärleksdrama från Hollywood. Här är vår första älskare en misslyckad dörrvakt, som försörjer sig på gatuslagsmål och väktarjobb. Hans motspelerska Marion Cotillard är späckhuggstränaren som råkar ut för en olycka och blir av med båda benen. Kärlekshistorien mellan gatukämpen och den invalidiserade späckhustränaren är igång. Jag letar alltid efter filmer med omoraliska, icke-fungerande karaktärer. De som inte riktigt är lätta att sympatisera med eller som på ett traditionellt filmiskt maner är “likeable”. Det är antihjältarna som är min hjältar. De skeva, de spruckna, de trasiga är mina bästa vänner på duken. Här får jag hela min dos, servererad med råge. Schoenaerts karaktär är både moraliskt förfallen och direkt osympatisk i sitt sätt att behandla Cotillard. Hon är i sin tur direkt avstötande och avståndstagande. Konflikten och spelet när dessa två människor tilltufsade av livet ska närma sig varandra är hjärtskärande i sin råa nakenhet. Två skadade människor kan inte hoppa in i en relation förgylld av konfetti och solnedgångar. För att de ska mötas krävs ett längre drama, där de bryter ner varandra och till slut öppnar upp sig. På vägen får vi en oförglömlig badscen och en rullstolsdans som knäcker det mesta på film. Och sen har vi tyvärr det här med slutet. Jag ska inte avslöja något, men allt det jag älskar med filmen - råheten, karaktärernas oförmåga att vara raka känslomässigt mot varandra, avsaknaden av kärleksklichéer, får sig tyvärr en ordentlig törn i slutet vilket gör att hela filmen förvandlas till sin absoluta motsatts. Jag tror att till och med Hollywoodproducenter skulle bli upprymda av präktigheten i slutscenen. Synd. Annars hade den tagit sig hela vägen upp till en femma!
Läs mer