Ringaren i Notre Dame (1996)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Högt ovanför alla takåsar i Paris, i ett av klocktornen i Notre Dame bor den vanskapte och puckeryggige men varmhjärtade klockringaren Quasimodo tillsammans med sina tokroliga stenfigurer till kompisar. Quasimodo vill inget annat än att vara med på narrspelen. Han trotsar slutligen sin stränga förmyndares Frollos order om att stanna i klocktornet. Väl där på gatorns möter han den undersköna zigenerskan Esmeralda och hennes get Djali. När hon anklagas för häxkonster av Frollo måste Quasimodo samarbeta med Kapten Phobeus för att rädda henne undan ett grymt öde...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: RINGAREN I NOTRE DAME

Disneys glömda pärla
"Ringaren i Notre Dame" hade mycket att leva upp till efter storsuccén "Lejonkungen". Disney satsar på allvarliga teman och ett gediget hantverk i filmen som fyller i år 20 och som förtjänar lite uppmärksamhet.
Tonen för filmen sätts redan i första bildrutan. Mellan lika delar klar himmel som fluffiga moln sticker Notre Dame upp, ensam, vacker som alltid. Klockor ringer och präster sjunger. Det är storslaget, vackert och samtidigt ganska enkelt. I vanlig ordning skapar filmen gåshud redan nu. Den lovar mycket redan från början.

I Paris råder oro. Romerna förföljs och misshandlas, resten av befolkningen slits mellan medkänsla och rädsla för den styrande makten. I Notre Dames klocktorn sitter puckelryggiga Quasimodo, instängd och ensam. Han är "omhändertagen" av domaren Frollo som intalar honom att han är ett monster, ovärdig kärlek och ömhet. Något som därmed blir det enda han drömmer om.

Det är ett ambitiöst projekt som Disney tar sig an. En tolkning av Victor Hugos bok med samma namn och en bearbetning av så många tuffa ämnen på samma gång. Resultatet blir tungt och hjärtslitande - men aldrig tråkigt. Däremot känns filmen aldrig riktigt som en barnfilm, trots musikalnummer med sjungande stenfigurer. Detta är en mycket allvarlig, till och med stundtals brutal, film. Det är också häri filmens styrka ligger och skiljer den från andra tecknade filmer.

I centrum av allt det tunga, och som symbol för allt som är ont i Quasimodos värld står Frollo. Han är en man driven av sin egen rädsla  och som missbrukar sin makt om och om igen. Redan som barn tycktes han mycket obehaglig men från ett äldre perspektiv blir han så mycket värre. Visst kan han kallas ond men det som är värst är hur han alltid tror att han handlar rätt, att det är han som har moralen på sin sida när vi andra tydligt ser att så inte är fallet. Men det är inget man kan argumentera emot.  Hans bisarra och djupt störande fascination av Esmeralda ger en rysningar. Frollo känns som en idag, och kanske alltid, väldigt aktuell figur, vilket är oroande. 

Quasimodo säger det själv: "Hela mitt liv har jag trott att världen är en mörk och grym plats, men nu vet jag att det som är mörkt och grymt är människor som du!"

De som utsätts för Frollos terror är främst romerna och Quasimodo. Förföljelsen och utsattheten hos Esmeralda och hennes folk är starkt, brutalt och skapar en enorm empati hos den som tittar. Att Disney sedan misslyckas med att kalla dem för just romer tar visserligen udden av det hela. Förhoppningsvis hade de inte gjort samma misstag idag, 20 år senare.

Annan kritik som riktats mot filmen är att den säger sig visa att det är insidan som räknas, om vi pratar om Quasimodo, men att den i själva verket visar det motsatta när Esmeralda väljer Phoebus över honom. Här håller jag inte riktigt med. Dels har Esmeralda ingen skyldighet att älska Quasimodo på ett visst sätt, för älskar honom gör hon ju definitivt, dels tycker jag att poängen framgår ändå. I stället för att Quasimodo ska hamna i ett romantiskt förhållande omfamnas han av folket och blir en del av det, vilket faktiskt är det han från början satt och drömde om. Quasimodos kram från den parisiska flickan är så mycket mer rörande än Esmeraldas och Phoebus första kyss. Uppfriskande är också att se Quasimodo ge dem sin välsignelse i stället för att gå och sucka över att ha hamnat i någon "friend zone".

De humoristiska delarna är dessvärre inte lika träffsäkra som de i exempelvis "Lejonkungen", men de är ändå lättsamma nog att dra ur en ett antal skratt. Filmen har däremot andra kvaliteter som kompenserar. Först och främst: musiken. Skriven av Alan Menken och helt perfekt anpassad för filmen och dess scener. Musiken är känslosam, vacker och storslagen. Quasimodo som sjunger att han är ett monster och Esmeralda som ber om hjälp åt sitt folk skakar även den starkaste.

Utöver detta måste "Ringaren i Notre Dame" vara en av de snyggaste Disneyfilmerna någonsin. Utsikten över Seine i solnedgången, Quasimodo i motljus mellan pelarna, vattnet som glittrar i solen när han kanar längs taket... Och kyrkan! Tecknarna har gjort sin hemläxa, allt ifrån dörrarna till de små figurerna högst upp på tornen är så nära originalet att man knappt kan tro det. Filmen är värd att se endast för detta.

Disneys 20-åring är en av deras bästa. Den funkar dramaturgiskt, visuellt och lyckas dessutom vara väldigt underhållande. Framför allt uppmanar den till en fantastisk medmänsklighet och tolerans och får det att verka enkelt. Tillsammans är vi starka. Tillsammans förändrar vi världen, en vänlig handling i taget. Quasimodo är värd all kärlek, och det är du också. 
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Falk
Tycker det är en fantastisk insats av bastenoren Stefan Ljungqvist som Frollo.
Filmrullen
Jätteroligt att den fick så högt betyg. Jo det här är en oförtjänt bortglömd pärla från Disney, en av de bästa enligt mig.
Fab
Nice Sofie Eliasson att du skrev en bra recension och bra betyg! :)
Visa fler (7)

Veckans populära filmer

Visa fler