Repulsion (1965)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Catherine Deneuve spelar Carol Ledoux, som lämnas ensam i sin och sin systers lägenhet när systern reser bort ett par dagar. Carol isolerar sig i lägenheten och hennes paranoida sinne och rädsla för män och deras sexualitet ger henne hallucinationer som skickar henne djupare och djupare in i vansinnet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: REPULSION

Svår att skaka av sig
Catherine Deneuves mentala kollaps i Roman Polanskis psykologiska rysare är lika trovärdig som skrämmande, komplett med en obehaglig stämning som är svår att skaka av sig.
Om skräckfilmer med hemsökta hus kan åstadkomma en rädsla för gamla villor så är ”Repulsion” den ultimata filmen att skapa en lägenhetsfobi. Det är Roman Polanskis första engelskspråkiga film, och även den första i hans trilogi av rysare om lägenhetsskräck, men utan tvekan den som bäst tar tillvara på det trånga, klaustrofobiska boendevarianten.

Lägenheten, som ungmön och manikyristen Catherine Deneuve och hennes syster bor i, speglar den tidigares mentala kollaps när närmanden från män och allmänna sexuella antydningar omkring henne blir för mycket. Det är ett spännande upplägg inte minst som jämförelse till dagens moderna samhälle med den tillknäppta singelkvinnan som kämpar för rätten att bli lämnad ifred.

Människorna omkring henne, män som kvinnor, är dock helt vanliga (även om vissa svinigare än andra). De representerar den ”normala” människan som dejtar, blir kär och har sex, vår hjältinnas största skräck till den grad att hon borstar tänderna efter en oskyldig kyss. Vi anar tidigt att Deneuves ängsliga Carol har en del problem men vi är inte beredda på hur de kommer urarta.

Redan i förtexterna etablerar Polanski en fantastiskt obehaglig stämning med en intim närbild på Deneuves stirriga blick. Det är ett extremt läckert hantverk med suverän användning av ljud och bild. Det svartvita fotot av Gilbert Taylor (”Stjärnornas krig”, ”Dr. Strangelove”) utnyttjar galant ljus och skuggor medan ljudet bidrar till den otäcka stämningen, från den svajiga jazzmusiken till drabbande mardrömssekvensers totala brist på ljud.

Men filmens stjärna är utan tvekan Catherine Deneuve. Det är ingen överraskning att den mångfacetterade skådespelerskan klarar av att bära en film som ofta liknar en skruvad enmansföreställning. Hennes intensiva rolltolkning skapar tillsammans med Polanskis inspirerade regi ett suveränt, finstämt porträtt av en ensam, instabil kvinna. Hennes nedgång i galenskapen är både trovärdig och skrämmande. Små gester och blickar känns i hela ryggraden, vare sig det handlar om att febrilt klia sig på näsan eller svinga en dödlig rakhyvel.

Det är en definitivt en milstolpe inom 1960-talets trend av psykologiska thrillers, troligen enbart toppad av ”Psycho”. Liksom i den så kommer det oundvikliga våldet sällan men likväl brutalt och oförberett vilket gör effekten desto större. En genuint kuslig rysare som är svår att skaka av sig.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Ljusbus
Extremt fängslande rent tekniskt, det visuella och ljudbilden. I övrigt fann jag den ganska oengagerande och stundtals långtråkig.
Wugllabang
Svinigt bra psykologisk thriller som känns långt före sin tid, framförallt i sättet som filmen skildrar huvudpersonens mentala sjukdom subjektivt, tittaren får ta lika stor del av hennes hallucinationer och galenskap som hon själv får vilket gör det mer drabbande. Älskar kontrasten mellan huvudpersonens oskyldiga aura och de hemska sakerna hon gör, riktigt obehagligt. Hur som helst en av Polanskis bästa. 

4/5.
Danne
Riktigt obehaglig film. Deneveu gör en mycket bra insats som solklar galning.
Visa fler (7)

Veckans populära filmer

Visa fler