Red 2010
Synopsis
Info
Kul idé slarvas bort
Frank (Bruce Willis) är en uttråkad pensionär och f.d. CIA-agent som bor i en villaförort och stöter på sin pensionshandläggare (Mary-Louise Parker). När han utsätts för mordförsök av en trupp okända torpeder blir det dock dags att ge sig tillbaka in i agentleken, samla ihop de gamla polarna och hitta ansvarig skurk.
Första kvarten av den här filmen är riktigt bra underhållning, nästan värd ett högre betyg. En söt flirt med actionkomedier från 1980-talet med Willis och Parker som utmärkt omaka par. Snart dyker dock tyvärr fler figurer upp, och därmed även stereotyper och klichéer.
Att man lyckats samla John Malkovich, Helen Mirren och Morgan Freeman är inte lite imponerande men mängden samlad talang höjer ribban och gör förväntningarna - för att inte säga kraven - högre än vad det här halvdana spektaklet kan komma upp till. Skådespelarna (inklusive några trogna, bekanta veteraner i biroller) har inte fått mycket att jobba med och är löjligt typecastade - Malkovich är galningen, Freeman klok och vis, etc. Den enda som sticker ut är den alltid lysande Brian Cox som rysk gentleman.
Med stjärnor som dessa borde man kunnat åstadkomma ett manus som inte är på direkt-till-DVD-nivå. Det skjuts, spräng och slåss med en rörig, ganska ologisk historia om ett korrumperat CIA och en vicepresident med ett hemligstämplat förflutet. Uppgörelsen och finalen är förvånansvärt torr och det är i slutändan mycket väsen för ingenting.
Dessutom är denna actionkomedi, vars stundtals småskojiga humor ebbar ut allteftersom filmen rullar, onödigt våldsam med folk som skjuts på löpande band och huvudkaraktärer som tål hur många skottskador och sparkar i huvudet som helst. Dessutom har man försökt göra Karl Urbans agent till någon slags hjälte på rätt sida av lagen trots han i första scenen - och endast i den - agerar psykotisk mördare utan samvete.
Stenhårda actionfans lär dock avnjuta denna bagatell med ett nöjt flin. Skådespelarna gör vad de kan och visst finns några minnesvärda ögonblick. Parker ("Weeds") har några lysande scener (även om hennes roll snabbt blir ett hjälplöst och klumpigt våp) och någonstans finns ett filosofiskt budskap om att göra något av sitt liv innan man blir för gammal. Plus en charmig kärlekshistoria mellan Mirren och Cox.
