Raymond & Ray 2022

Raymond (Ewan McGregor) knackar på hos sin halvbror Ray (Ethan Hawke) för att meddela honom att deras pappa dött. Det är sent på natten och Ray, en tatuerad ex-missbrukare som inte betalat sina räkningar (därav besöket då telefonen är avstängd) öppnar med en pistol i handen. De har inte setts på tre år, och Ray känner inte ens igen broderns röst. “Raymond vem?”

 

Men Raymond har fler anledningar till besöket. Efter att ha förlorat både körkort (på grund av rattfylla) och fru, behöver han skjuts till begravningen. Han övertalar den motvillige Ray att följa med så att de båda ska få en känsla av avslutat kapitel. En bilresa tar sin början med en kanske inte så originell men ändå lovande start.

 

Här finns bagage från en olycklig uppväxt att beta av i bilen, bagage som lämnat Raymond med tre skilsmässor bakom sig och änkemannen Ray i en ständig kamp mot att falla tillbaka i missbruk. Här finns hat mot den grymme fadern, som döpt dem till samma namn på pin kiv. Men här finns också två bröder som stått varandra nära, och som nu får chansen att lära känna varandra igen.

 

Problemet är att filmen snart börjar kännas artificiell, med en handling ihoptotad av konstgjorda ingredienser efter ett överarbetat indiefilmsrecept. Jazzmusiken som ackompanjerar den färgfattiga och melankoliska tonen. Oförrätterna som begåtts. När bröderna börjar kivas i bilen känns det konstlat, som att den ingrediensen måste vara med enligt receptet, även om här inte finns tillräckligt med skäl för att bråka.

 

Väl framme träffar de pappans (väldigt mycket yngre och snyggare) före detta flickvän Lucia (Maribel Verdú) som beskriver honom med värme. Han tittade ofta på fotografiet av er som små, sägen hon, men ville inte höra av sig eftersom pojkarna på bilden och ni vuxna män inte är desamma. Orsaken till pappans antipatier förblir dock oklara (och likaså varför han dagdrömmer om barnen när han trakasserat dem så under uppväxten).

 

Vi förstår aldrig varför de människor han omgivit sig med på slutet, som Lucia, prästen West (Vondie Curtis-Hall), sjuksköterskan Kiera (Sophie Okonedo) och advokaten Mendez (Oscar Nuñez) beskriver honom som en sådan varm, omtänksam och charmig människa, när han samtidigt funnit sådant nöje i att plåga sina barn.

 

Nej, vi lär aldrig känna pappan eller får veta vad som gjort honom sådan. Istället presenteras den ena konstigheten efter den andra för att visa hur excentriskt han var, som att vilja begravas naken upp och ner, och att sönerna själva ska gräva graven. Raymond och Ray suckar, kivas, gräver, melodrama-lider, och blir arga när familjehemligheter uppdagas. De tolererar stoiskt de konstiga överraskningar världen omkring dem bjuder på, som att okända släktingar dyker upp, samt en helt orelaterad akrobatföreställning på kyrkogården.

 

Jag kan inte låta bli att tänka på “Living in Oblivion” när Peter Dinklage ifrågasätter varför han alltid får spela dvärg i drömsekvenser? “Har ni någonsin haft en dröm om en dvärg? Känner ni någon som haft en dröm om en dvärg? Inte ens jag har drömmar med dvärgar i dem”. En insikt från 90-talet när indiefilmen låg i sin vagga, om att inte blanda in ingredienser vars enda syfte är att ge ett “skruvat” och “konstigt” resultat. Ett råd jag tänker skulle varit manusförfattaren och regissören Rodrigo Garcia till hjälp…

 

För “Raymond & Ray” känns inte som ett uppriktigt, verklighetsförankrat berättande som berör på djupet. Bitarna faller alltför lätt tillrätta. Ethan Hawke gör en fin roll men har inte så mycket att jobba med förutom ödesmättad melankoli och trumpetspel. Filmen känns trots den lovande starten mest som gammal skåpmat.