Power Rangers 2017

Power Rangers poster

Synopsis

Fem gymnasieungdomar tvingas inse att de måste bli någonting extraordinärt när de upptäcker att deras småstad Angel Grove – och världen – är på väg att förgöras av ett hot från rymden.
Ditt betyg
2.3 av 32 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Henrik Skapare

29 mars 2017 | 13:00

Spretig ursprungshistoria med stort hjärta

I en värld där precis allting verkar kunna paketeras om för en ny generation biobesökare var det bara en tidsfråga innan någon skulle ge sig på det pajiga 90-talsfenomenet ”Mighty Morphin Power Rangers”. Dessvärre verkar man inte ha haft någon tydlig idé om hur det ska göras.
Jag var själv några år för gammal för att dras med i hajpen när ”Mighty Morphin Power Rangers” sändes på TV3 i mitten av 90-talet, men nog har jag minnen av de färgkodade trikåhjältarna och deras uppgörelser med allehanda monster från yttre rymden. Töntigt var bara förnamnet, och serien blev inte mer begriplig för att för att den var ett hopkok av actionscener från den japanska serien ”Super Sentai” och nyfilmade storyscener med amerikanska skådisar.

Allt det där drar man ett streck över i 2017 års ”Power Rangers”. Nu ska man backa bandet och berätta en helt ny historia. I centrum står fem hyfsat gillbara highschool-ungdomar som av någon märklig anledning dras till en nedlagd gruva där de hittar ett övergivet rymdskepp, får superkrafter och blir tilldelade uppgiften att rädda jorden från den stundande undergången. Deras uppdragsgivare är för övrigt en talande vägg, spelad av Bryan Cranston.

När den första trailern släpptes kändes det som ett modigt grepp att man aldrig visade upp gänget i sina ikoniska Power Rangers-dräkter – men när man ser filmen förstår man varför. Att ”morfa” är nämligen ingenting man gör bara sådär. Först måste man öva på att slåss, knyta vänskapsband och hitta sig själv – och det tar tid. Nästan en hel film faktiskt.

Istället för att gå pang på med högoktaning monstersparkar-action från ruta ett ägnar filmen närmare 90 minuter åt den så kallade ursprungshistorien, i vilken det omaka kompisgänget får utrymme att lära känna varandra och sina nyvunna krafter. Om den långa uppbyggnaden finns där för att lägga en stabil grund inför uppföljarna, eller om inte ens filmens skapare tycker att de färgglada rustningarna ser fräcka ut vet jag inte. Men eftersom jag alltid har gillat den här delen bäst i mina superhjältefilmer trivs jag oförskämt bra i filmens sällskap. 

”Power Rangers” är extremt självmedveten och skojar gärna med hur mycket den lånar från andra filmer i genren. Eftersom målgruppen till huvudsak består av barn som aldrig har sett Peter Parker ta revansch på mobbaren i skolkorridoren känns stölderna helt berättigade, men för oss lite äldre tittare känns det som ett underutnyttjat tillfälle att trycka ännu hårdare på parodiknappen. Skämt och vältajmade repliker finns det gott om och sträcker sig från fyndiga filmreferenser till under bältet-humor av det mer pubertala slaget.

Filmen har en annan, mer överraskande, sida också. Det är när den vill vara allvarlig och vältra sig i hur svårt det är att vara tonåring. Det här hade kunnat gå käpprätt åt pipan, men att korsbefrukta ”Breakfast Club” med ”X-Men” visar sig vara en ganska bra idé. Det finns några minnesvärda scener där karaktärerna öppnar sig och kommer närmare varandra, och även om man har gett vissa karaktärer mer kärlek än andra (vi får bland annat lära känna killen vars enda personlighetsdrag är att han har en gammal mamma), är det de här scenerna som får filmen att lyfta.

Parallellt med dessa tonårsfunderingar får vi följa Elizabeth Banks motbjudande rymdhäxa Rita Repulsa i hennes jakt på det guld som hon behöver för att väcka ett gigantiskt monster till liv. Här bjuds det på några hyfsat roliga scener på temat ”en fisk på torra land” (som när hon stapplar in i en snofsig juvelerarbutik och börjar glufsa i sig smycken), men framförallt fungerar scenerna som en påminnelse om att helvetet förr eller senare kommer att braka loss. 

Och nog brakar det loss alltid. När det slutligen är dags för lite fullskalig ”Power Rangers”-action blir det specialeffektstyngd ”Transformers”-soppa för hela slanten med mullrande bastoner, gigantiska robotar och allmän ödeläggelse. Det råder inget tvivel om att scenerna kommer att tillfredsställa de actiontörstande småttingarna på första raden, men det är också den del av filmen som känns mest identitetslös. Medan resten av filmen osar av energi och skaparglädje behandlas sista akten som ett nödvändigt ont som ingen har velat ta tag i.

Att filmen är som svagast när den kommer igång bådar naturligtvis inte heller gott inför de förmodade uppföljarna. För vad ska filmskaparna göra när de inte längre kan avleda vår uppmärksamhet med en semiintressant ursprungshistoria om vilsna tonåringar? Då behöver de på allvar sätta sig ner och fundera över vad de ska göra med varumärket ”Power Rangers”, istället för att sopa det under mattan.
| 29 mars 2017 13:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Power Rangers