Potiche - En fransk troféfru 2010
Drama Komedi
Frankrike
103 MIN
Franska
Potiche - En fransk troféfru poster
Synopsis
Suzanne är en uttråkad hemmafru vars man Robert är en notoriskt otrogen industripamp inom paraplybranschen. En dag får arbetarna på paraplyfabriken nog, går ut i strejk och tar Robert som gisslan. Suzanne tar över ledningen och till allas förvåning gör hon ett fantastiskt jobb. Men när Robert kommer tillbaka är det slut på friden och saker och ting blir riktigt komplicerade.
Ditt betyg
2.6 av 35 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Potiche
Biopremiär
DVD-premiär
19 oktober 2011
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
Barntillåten
Längd
Recensent
14 juli 2011 | 17:01

Deneuve stjäl showen

Franska regissören François Ozon gör återigen ett färgstarkt kvinnoporträtt där eviga skönheten Catherine Deneuve gör en hunsad hemmafru på 70-talet som av en slump blir tillfällig chef på makens fabrik – och gör succé! Det är charmigt, roligt och snyggt om än en aning simpelt.

I 1977 års norra Frankrike spenderar Suzanne (Deneuve) dagarna med att jogga, skriva dikter och komma ihåg sin mans piller. Maken, Robert (Fabrice Luchini), är en girig, självcentrerad och dessutom otrogen industripamp med en framgångsrik paraplyfabrik där han utnyttjar personalen som en dag får nog och strejkar.

Robert tas som gisslan under strejken och drabbas av en hjärtinfarkt vilket leder till att Suzanne tillfälligt får ta över ledningen på fabriken. Och som sansad, rättvis och effektiv affärskvinna gör hon succé. Men när Robert kommer tillbaka efter att ha återhämtat sig vill Suzanne stanna kvar vilket river upp en sedan länge pulserande familjekonflikt.

Ozon, som tidigare gjort bl.a. hyllade "Swimming Pool" och "8 kvinnor", har skapat ett fantastiskt igenkänningsbart 1970-tal med imponerande detaljer inom kostym, scenografi och rekvisita. Men framför allt historien med all dess politik och könsroller är både träffsäkert och relevant. Att det stundtals känns smått teatraliskt och nästan farsartat (manuset bygger på en pjäs) går att överse när det levereras i ett sådant läckert paket.

Men showen stjäls inte oväntat av Deneuve, en av sin tids vackraste och mest talangfulla filmstjärnor. Med sin fantastiska utstrålning och graciösa framhållning gör hon Suzannes övergång från reklamfilmsliknande hemmafru till självständig järnlady en njutbar och framför allt underhållande upplevelse. Hon backas upp fint av Gerard Depardieu, som en kommunistisk borgmästare och f.d. älskare till Suzanne. Deras scener tillsammans är rent guld.

Birollsaktörerna är minst lika begåvade och rollfigurerna fint utmejslade. Vi har sonen och dottern med olika livsvärderingar och politiska åsikter, och makens älskarinna och sekreterare (minnesvärda Karin Viard) som från att ha varit Suzannes rival anammar hennes feminism och försöker stå upp för sig själv. Det är intressanta karaktärer och typer, och deras kön och politiska hållningar speglar fint tidsperioden.

Enda klagomålet är kanske en viss simpelhet som undanhåller en tyngre konflikt eller dramatik i filmen. Allt är gjort med en självbelåten lättsamhet och klackspark som kan frustrera filmanalytiker laddade på något tyngre och svartare. Särskilt i finalen låter man saker och ting lösa sig lite väl enkelt. Men är man bara på rätt humör så är denna lilla pärlan väldigt lätt att ta till sitt hjärta.