Postal 2007

Man kan anklaga Uwe Boll för en hel del saker: han har gjort några av 2000-talets absolut sämsta filmer, lider möjligtvis av storhetsvansinne och har ett minst sagt problematiskt förhållande med kritiker. Men om det är något den tyske b-filmsregissören kan är det att finansiera sina egna filmer och att marknadsföra dem på sitt eget specialla sätt. Det kanske inte låter som mycket men i själva verket är det två viktiga delar i filmhantverket som den gode Boll har lärt sig bemästra. Och där, tillsammans med synnerligen den mot filmindustrin synnerligen generösa tyska skattelagstiftningen, hittar vi skälet till att han fortsätter att göra film, trots att en kvarts miljon människor försöker få honom att sluta. Nu är han här igen med ännu en film som bygger på ett lika bortglömt som uruselt datorspel: "Postal".

Det ska sägas att öppningsscenen faktiskt är lite smårolig: två arabiska terrorister diskuterar antalet jungfruer som väntar dem i paradiset och inser att de räknat fel. Missförstånd följer. Men en rolig scen är en klen tröst i sammanhanget, för Boll visar snabbt varför han är känd som en modern version av Ed Woods med den ena makalöst dåligt ihopsatta scenen efter den andra. Boll driver med islamiska terrorister, bikinibrudar, dvärgar, handikappade, George W. Bush och så vidare i en parad av tungfotad komik.

Det finns skuggan av en story i botten av den här röran till film, men den är så menlös att det är bättre för oss alla om jag inte ordar mer om den. I centrum står i alla fall en loser utan namn (som spelas av den träige Zack Ward) och hans försök att få ihop lite pengar och skrapa ihop åtminstone en gnutta värdighet. Vid sin sida har han sin hippiefarbror Dave (spelad av Dennis Hopper-klonen Dave Foley) och ett antal mer eller mindre frivilliga sidekicks.

Och så var det ju det här med underhållningsvåldet. Förlagan var som sagt ett av datorspelens enfant terrible med dess urskiljningslösa blodbad och barnsliga provokationer. Filmversionen delar samma fäbless för slumpmässigt dödande, här blir tanter, barn och handikappade ihjälskjutna i drivor för sakens skull, men det är så uppenbart överdrivet att det aldrig blir vare sig stötande eller underhållande.

Men visst, "Postal" är faktiskt gjord med gott humör. Och när en lederhosen-försedd Uwe Boll själv kliver in i sin film bara för att bli groteskt nedmejad är det befriande självironiskt. Tyvärr räcker det inte på långa vägar för att väga upp det amatörmässiga manuset och den närmast svindlande pubertala humor som aldrig lockar till skratt. Nej, Uwe Boll har gjort det han är bra på ännu en gång: en urkass film som folk snackar om. Man kan tycka vad man vill om det, men är det ändå inte lite imponerande?