Porco Rosso (1992)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Mästerpiloten Porco Rosso har genom en förbannelse förvandlats till en gris. När han utmanas av den hetlevrade amerikanen Curtis måste han, med hjälp av den unge Fio, få sitt något slitna plan tillbaka i dugligt skick. Samtidigt försöker Porco Rosso vinna tillbaka sin älskades hjärta.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: PORCO ROSSO

Miyazaki kan bättre
I en av Miyazakis tidigare filmer får vi stifta bekantskapen med den flygande anti-hjälten Porco Rosso. Trots livfulla animationer och bra flyt i berättandet, så är det en relativt enkelspårig och förutsägbar film.

Efter dundersuccén med Oscarsvinnande ”Spirited Away” har animationsmästaren Hayao Miyazaki skapat sig ett namn även i den Disneykontrollerade västvärlden. För några år sen följande han upp framgångarna med ”Det Levande Slottet”, även den målad huvudsakligen genom traditionell 2D-teknik. I väntan på nästa stora äventyr från den japanska Studio Ghibli, får den svenska biopubliken tillfälle att bekanta sig med en av Miyazakis tidigare filmer: historien om flygaresset Porco Rosso.

Upptakten slås an i en avlägsen lagun, en manlig gestalt sover sittandes under ett parasoll. På ett bord bredvid talas det ur en radio och en Whiskeyflaska gapar tomt. Mannen som sover visar sig vara Porco Rosso, en före detta krigspilot vars ansikte genom en förbannelse förvandlats till en gris. Han försörjer sig på flyguppdrag som att rädda kidnappade barn från luftpirater, men när han utmanas av den amerikanske flygaren Donald Curtis inser han att det krävs mer än trasiga plan, rutin och nonchalans för att klara livhanken.

Det är livfulla färger som porträtterar Miyazakis sexton år gamla film. Det finns förstås vissa tematiska likheter med Disneys samtida succéserie ”Chip & Dale: Rescue Rangers”, men den alkoliserade antihjälten Porco Rosso är långt ifrån de moralkakorna som de amerikanska motsvarigheterna visar upp. Han är helt enkelt animationens Bruce Willis, en missförstådd ensamvarg vid utkanten av samhället. Det ekar gemytligt från vilda västerns hjältar och dess tankfulla vemod.

Till skillnad från Miyazakis föregående film ”Kikis Expressbud” (från 1989) finns det denna gång klart utstuderade ’good guys’ och ’bad guys’. Även om skurkarna här snarar liknar Björnligan i sina uppsåt, så är det ändå en tydlig uppdelning, något som faktiskt talar emot Miyazaki och hans animatörer. Det är lite väl uppenbar fokus på orsak/verkan för att det ska kunna trigga åskådarens tankeverksamhet. För även om det är bra flyt i både actionsekvenserna och de välbehövda stoppen vid och kring lagunen, så blir alltför mycket av sagan enbart presenterat; antingen i form av att karaktärerna talar om vad som är på gång eller att nästa drag är mer än nödvändigt uppenbart. Och såna lösningar blir ju allt som oftast ganska långtråkiga.

Som alltid när det gäller Miyazakis historier så är det nästan bagatellartat. Inga större krusiduller; det är helt enkelt smidigt. En strid ström av skeenden som egentligen varken har några djupare dalar eller högre toppar. Men därför blir det heller aldrig mer än en enkel axelryckning, det är inte på något vis övertygande. Det borde till exempel finnas mer mytologi att ta av, den som vid vissa tillfällen glimrar till så till den grad att man glömmer att andas. För visst kan Miyazaki, bara han vill.

Mattias Löfroth Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Gomer Pyle
Den svagaste filmen från Miyazaki av de jag har sett.
AntonKane
Miyazakis största mästerverk, hela stämningen är helt fantastisk, otroligt vackra bilder, och enkel men ack så bra och genomtänkt metafor med grishuvudet.  Bästa animefilmen som gjorts tillsammans med "Tokyo godfathers" och "Eldflugornas grav". Femman är given för min del.
11842-0
bra film helt klart, men tyvärr hans sämsta.
Visa fler (5)

Veckans populära filmer

Visa fler