Pongo och de 101 dalmatinerna 1961
Synopsis
När en kull av dalmatinervalpar rövas bort av den ondskefulla Cruella de Vils underhuggare, måste föräldrarna Pongo och Perdita hitta dem innan De Vil använder deras pälsar som modekläder! Den stora hundräddningen kan börja!
Info
Originaltitel
One Hundred and One Dalmatians
Biopremiär
26 december 1961
Språk
Svenska, Engelska
Land
USA
Åldersgräns
Barntillåten
Längd
Ojämnt men charmigt Disney-äventyr
Söta hundar och häftiga skurkar har alltid varit Disneys specialitet och ”Pongo och de 101 dalmatinerna” är inget undantag. Men trots underhållande charm så är filmen aningen ojämn och en av de lite svagare klassikerna från studion.
Vem älskar inte en duktig hund? Människans bästa vän har både räddat situationer och stulit våra hjärtan på vita duken oräkneliga gånger, från Lassie till Wes Andersons ”Isle of Dogs”. Disney har knappast varit sämre med ikoniska jyckar som ”Lady & Lufsen” och ”Micke & Molle”. Men det var 101 dalmatiner som främst satte tassavtryck i den animerade filmhistorien – och faktiskt räddade Disney.
Filmen, baserad på Dodie Smiths bok ”De hundra och en hundarna”, kom under en tid då Walt Disney övervägt att stänga ned animationsstudion efter floppen ”Törnrosa”. Intressant nog fann man en billig lösning i animering via ”xerografi”, där man använde sig av kopiatorer för att spara tid och pengar. Det har dock inte bestulit något av studions magiska animering. Det är fortfarande vackra bilder och färger som ofta liknar målningar.
Handlingen är desto mer – kanske lite väl – simpel. Efter att vår titelhund parat ihop sin singelhusse Roger med en annan hundägare, Anita, blir Pongo tillsammans med Anitas dalmatiner Perdita och de två får 15 glada valpar. Men pälsglada Cruella De Vil kidnappar valparna och det är upp till föräldrarna med hjälp av några nyfunna vänner att rädda dem – samt 84 andra…
Man sätter snabbt tonen med en inspirerad inledning där Pongo till jazzig musik observerar diverse hundar härligt matchade med liknande ägare. Vi bjuds på ett färgstarkt om än möjligen överbefolkat galleri av karaktärer. Alla från Cruellas två korkade hejdukar till en stor grupp djur ska samsas om speltid. Hembiträdet Nanny är den som bäst lyckas kombinera Disneys fina värme med förlösande humor.
Men det är främst Cruellas film. Det är inte konstigt att Glenn Close fick sätta tänderna i den otecknade versionen och att en stjärna som Emma Stone tar sig an skurken i en ny version. Här gör Cruella entré likt en Joan Crawford-diva och stjäl varje bildruta med sina oförglömliga fysiska drag (kolla in käkbenen), överväldigande personlighet och välvalda accessoarer (papiljotterna är en favorit).
Att hon är filmens mest minnesvärda höjdpunkt är kanske ett mindre bra tecken. Det är en film som kom under Disneys så kallade mörka period mellan de gamla klassikerna och nystarten med ”Den lilla sjöjungfrun”. Kanske saknades lite sagostämning då detta var andra Disney-filmen i modern tid (efter ”Dumbo”) och den första sedan ”Bambi” som inte var en traditionell musikal.
Onekligen charmigt och gulligt är det men vi saknar en tydlig huvudkaraktär och en tydlig motivation för skurken. Att kidnappa och förvandla ett gäng valpar till päls är en visserligen ondskefull men ganska svag plan. Lägg därtill ojämnt tempo, en del underlig klippning och brist på ett ordentligt straff för busarna. Där andra Disney-klassiker stolsterar prickfria så haltar Pongo & co aningen.
Men det är egentligen i jämförelse med tidigare och senare mästerverk som filmen bleknar. Det är fortfarande ett mysigt, underhållande äventyr perfekt för hela familjen oavsett hundälskare eller ej. Vare sig det är Pongo som räddar sina valpar eller Disneys studio så är det en räddningsaktion som kanske inte når högsta betyg men absolut landar en plats i våra hjärtan.
Filmen, baserad på Dodie Smiths bok ”De hundra och en hundarna”, kom under en tid då Walt Disney övervägt att stänga ned animationsstudion efter floppen ”Törnrosa”. Intressant nog fann man en billig lösning i animering via ”xerografi”, där man använde sig av kopiatorer för att spara tid och pengar. Det har dock inte bestulit något av studions magiska animering. Det är fortfarande vackra bilder och färger som ofta liknar målningar.
Handlingen är desto mer – kanske lite väl – simpel. Efter att vår titelhund parat ihop sin singelhusse Roger med en annan hundägare, Anita, blir Pongo tillsammans med Anitas dalmatiner Perdita och de två får 15 glada valpar. Men pälsglada Cruella De Vil kidnappar valparna och det är upp till föräldrarna med hjälp av några nyfunna vänner att rädda dem – samt 84 andra…
Man sätter snabbt tonen med en inspirerad inledning där Pongo till jazzig musik observerar diverse hundar härligt matchade med liknande ägare. Vi bjuds på ett färgstarkt om än möjligen överbefolkat galleri av karaktärer. Alla från Cruellas två korkade hejdukar till en stor grupp djur ska samsas om speltid. Hembiträdet Nanny är den som bäst lyckas kombinera Disneys fina värme med förlösande humor.
Men det är främst Cruellas film. Det är inte konstigt att Glenn Close fick sätta tänderna i den otecknade versionen och att en stjärna som Emma Stone tar sig an skurken i en ny version. Här gör Cruella entré likt en Joan Crawford-diva och stjäl varje bildruta med sina oförglömliga fysiska drag (kolla in käkbenen), överväldigande personlighet och välvalda accessoarer (papiljotterna är en favorit).
Att hon är filmens mest minnesvärda höjdpunkt är kanske ett mindre bra tecken. Det är en film som kom under Disneys så kallade mörka period mellan de gamla klassikerna och nystarten med ”Den lilla sjöjungfrun”. Kanske saknades lite sagostämning då detta var andra Disney-filmen i modern tid (efter ”Dumbo”) och den första sedan ”Bambi” som inte var en traditionell musikal.
Onekligen charmigt och gulligt är det men vi saknar en tydlig huvudkaraktär och en tydlig motivation för skurken. Att kidnappa och förvandla ett gäng valpar till päls är en visserligen ondskefull men ganska svag plan. Lägg därtill ojämnt tempo, en del underlig klippning och brist på ett ordentligt straff för busarna. Där andra Disney-klassiker stolsterar prickfria så haltar Pongo & co aningen.
Men det är egentligen i jämförelse med tidigare och senare mästerverk som filmen bleknar. Det är fortfarande ett mysigt, underhållande äventyr perfekt för hela familjen oavsett hundälskare eller ej. Vare sig det är Pongo som räddar sina valpar eller Disneys studio så är det en räddningsaktion som kanske inte når högsta betyg men absolut landar en plats i våra hjärtan.
| 21 mars 2021 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Pongo och de 101 dalmatinerna
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu